måndag 24 maj 2010

Bara för att du älskar något betyder det inte att det är perfekt.

Kors i taket, ett inlägg som faktiskt inte handlar om kroppsbild idag! Men det här är också viktigt, och berör en hel massa människor och egentligen är jag inte riktigt kvalificerad att skriva om det för jag är inte på långa vägar färdigtänkt när det gäller det här ämnet, men jag tänker göra det ändå.

Låt oss prata lite om rasism.

Jag har sett en hel del insändare på sista tiden, och en hel del facebook-grupper och lösa diskussioner och alla säger i princip en och samma sak, nämligen detta:

"Man behöver väl inte vara rasist bara för att man älskar sitt land?"

Nej, det är helt riktigt. Du är inte rasist för att du älskar ditt land. På det stora hela tycker jag att vi har ett himla bra land. Men här är en viktig sak att komma ihåg om kärlek: Den har en tendens att göra dig blind.

Att du älskar någon betyder inte automatiskt att han eller hon är felfri. Att du älskar någon betyder inte att han eller hon får ett fritt pass att bete sig som ett stolpskott. Att du älskar någon betyder inte att du förutsättningslöst måste acceptera alla småaktiga idiotier han eller hon sysslar med.

Samma sak gäller för att älska sitt land. Sverige är inte felfritt. Det är mycket i vårt samhälle som är käpprätt åt helvete och det är ingenting som vi kommer att lyckas fixa genom att älska Sverige precis som det är. Vi måste få kritisera även det vi älskar.

Det är inte rasistiskt att älska sitt land. Däremot är det rasistiskt att systematiskt skylla allt som du tycker är fel med samhället på invandrarpolitiken. Det är rasistiskt att säga 'Vi borde sopa rent framför egen dörr innan vi hjälper andra.' (När någon hasplar ur sig den frasen så hör jag genast 'Vi förtjänar hjälpen mer för vi är bättre än dom!') Det är rasistiskt att vilja förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja för att 'det gör vi inte i Sverige.'

På något märkligt vis så har det nästan blivit värre att anklaga någon för att vara rasist än att faktiskt vara det. Och på samma märkliga vis så är det av någon anledning alltid dom som gastar högst om att dom minsann inte är rasister som sedan i nästa mening häver ur sig något i stil med att det minsann inte går att ha bilen stående på Bullermyren för att det bor så mycket invandrare där.

Du får gärna bedyra att du inte är rasist, men då får du ta mig fan anstränga dig lite för att bevisa det också!

fredag 21 maj 2010

Photoshoppa dig till ett 'bättre' jag!

Snabbisinlägg, bara för att det här är så himla bra: Julia Skott går ner 15 kilo på fem minuter med hjälp av Photoshop.

På sätt och vis skulle det vara kul att testa att göra nåt liknande med mina egna kurvor bara för att få se hur grotesk jag skulle se ut om jag verkligen bestämde mig för att göra mig av med den där 'övervikten'.

Vi som har axlar och tuttar och höfter har andra proportioner än dom som har mindre av den varan. Därmed inte sagt att något av alternativen är att föredra. Bara att vi alla ser olika ut.

torsdag 20 maj 2010

Att lära av sina misstag #2

Det är nästan lite läskigt hur fort det går att tappa konditionen. Jag har varit hängig och följaktligen inte tränat på ett par veckor. I måndags tvingade jag mig ut i joggingspåret igen och upptäckte till min stora besvikelse att dom där benen som fixade fem kilometer utan besvär för fjorton dagar sen nu börjar protestera halvvägs in på trekilometersrundan runt sportfältet.

Jag är dålig på att ta bakslag. När det går bra så går det bra, men så fort nåt går åt skogen så blir jag sur och seg och tappar sugen. Börjar uppfinna ursäkter. 'Nä, det ser ut att bli regn. Jag har nog lite ont också när jag tänker efter. Det har ju redan gått gått åt helvete då är det lika bra att lägga av helt och hållet.'

Så i måndags kände jag mig långsam och tung och flåsig, och ögonen rann av pollen och jag hade bara lust att ge upp och gå hem igen. Jag fick för mig att varenda människa jag mötte stirrade på mig och skrattade åt mig.

Det är då som man får försöka plocka fram Sunda Förnufts-Jennyh. Hon som säger 'Nä, nu får du ta det lilla lugna. Sänk tempot, andas litegrann, stanna och gå en stund. Vem är det du tränar för egentligen? Det är inte en kotte som bryr sig om hur du ser ut, dom är fullt upptagna med att oroa sig över sig själva. Har du legat på soffan i två veckor så lär det nog ta lika lång tid att komma tillbaka.'

Så. Det är väl bara att ta tag igen och börja om från början. Blodomloppet nästa!

tisdag 11 maj 2010

Risig

Har varit rätt så hänging senaste veckan. Verkar vara en förkylning som inte riktigt vill bryta ut, eller också kan det vara en släng av pest eller mjältbrand eller så. Skulle kunna vara ett zombievirus också. Mycket irriterande faktiskt eftersom jag inte mår tillräckligt dåligt för att vara hemma, men det är asajobbigt att sitta på jobbet och huttra. Dessutom har jag inte orkat träna på över en vecka och jag kommer snart att börja klättra på väggarna i ren frustration.

När jag nu sitter här och mår lite risigt kan jag ju lika gärna skriva lite grann om oss sjukliga tjockisar.

Så här är det nämligen. Om du har den allra minsta lilla övervikt så kommer alla krämpor du kan tänkas ha automatiskt att botas genom att du går ner i vikt. Det är som magi! Bara du tappar dom där extra kilona så kommer du att bli frisk som en nötkärna! (En parantes: varför säger man 'frisk som en nötkärna' egentligen? Är nötkärnor speciellt hälsosamma på något sätt? Personligen tycker jag att nötter smakar fruktansvärt illa så jag kanske har missat något där.)

En ledsam och deprimerande och tragisk men ändå fruktansvärt bra blogg heter First, Do No Harm och den handlar om den behandling som vi tjockisar får stå ut med när vi vågar oss till doktorn. Deprimerad? Gå ner i vikt! Ont någonstans? Gå ner i vikt! Skadat foten så du inte kan gå? Våga för i helvete inte be om värktabletter, du ska ut och springa! Ofrivillig barnlöshet? Innan vi ens överväger att kanske kolla upp om din smala partner kanske skjuter med lösa skott så kommer vi att kräva att du går ner trettio kilo. (Tjockisar som vill ha barn är för övrigt ett helt kapitel för sig men det tar vi en annan gång.)

Det verkar som om så fort en tjock människa kommer in på en vårdcentral så upphör hon att vara människa och reduceras till att vara enbart tjock. Och vi vet ju allihop att tjock är detsamma som ohälsosam. För att inte tala om vilka signaler det sänder ut till oss som kanske ibland blir dåliga och är i behov av att träffa en doktor. Vi vet redan innan vi går dit vad som kommer att hända, vad vi kommer att få höra, på vilket sätt vi kommer att bli betraktade. Jag och många fler med mig drar oss i det längsta för att söka vård för vi vet att vi ska ha extrem tur om vi ska lyckas få en läkare som tar oss på allvar, som ser förbi fettet och ser patienten. Många av oss dröjer alldeles för länge, med trista resultat.

Jag har trista vårdhistorier att berätta jag också men dom tror jag vi sparar. Nu ska jag dricka lite kaffe och försöka få halsen att hålla resten av dagen också.

torsdag 29 april 2010

Den smygätande tjockisen.

Jag svarade på ett inlägg på ett forum precis som jag lika gärna kan kopiera in här eftersom det handlar om ett ämne som jag tänkt skriva om i alla fall.

Frågan var hur överviktiga människor egentligen äter. Hur ser en typisk dag ut för oss? Varför överäter vi? För naturligvis är det så att vi överäter, annars skulle vi inte vara tjocka, eller hur?

Jag har som mest legat på ca 105 kg. Hur såg en dag ut? Tja, såhär ungefär:

Frukost: Fil och flingor/gröt och lingonsylt/mackor med pålägg och grönsaker samt kaffe

Lunch: Matlåda på jobbet. Vanlig lagad mat enligt tallriksmodellen oftast pasta eller ris med nån sås eller fisk/kyckling med potatis, grönsaker. Ofta vegetariskt.

Mellanmål: Kaffe och frukt

Middag: Oftast lagad mat för att få matlåda dagen därpå. Vissa särskilt stressade dagar kanske snabbmat i form av pizza eller falafel.

Utöver det, lite extra gott till helgen eller när det varit fest eller när cheferna varit snälla och bjudit på fikabröd på jobbet eller när det varit fint väder och jag varit sugen på en glass.

Med andra ord, precis på samma sätt som dom flesta människor äter.

Forskning visar att övervikt är genetiskt. Vissa människor är helt enkelt mer benägna att lägga på sig än andra. Jag har ärvt tjockisgener från båda far och mormor (mor min fick morfars smalgener och har följaktligen varit smal som en sticka hela sitt liv). Visst går det att gå ner i vikt trots att man har fått tjockisgener, det är ju som bekant 'bara att äta mindre' som du säger. Det är bara det att så fort som man gått ned i vikt och börjar äta normalt igen så går man upp igen. Valet blir mellan att vara tjock och äta normalt, eller att vara smal och leva på svältdiet för att hålla sig på den nivån. Jag vet precis hur det är. Jag har bantat sen jag var elva år gammal och ändå inte lyckats bli smal. Jag har dietat, gått ner, börjat äta vanlig mat igen, gått upp, rinse and repeat. Ämnesomsättningen och kroppens naturliga hungersignaler har jag lyckats fucka upp helt och hållet.

Jag dömer ingen enskild människa för de val som hon gör när det gäller hennes egen kropp för det har jag absolut ingenting med att göra. Själv är jag trött på att slåss mot min så jag försöker ge upp hela den här bantningsnojan och bli kompis med mig själv igen oavsett vilken vikt jag hamnar på i slutändan.

De tankar som beskrivs här ovan ett väldigt bra sätt att skuldbelägga tjocka människor eftersom vi med det tankesättet lär oss att 'Du är tjock för att du äter för mycket'. Resultatet - vi blir helt övertygade om att vi äter för mycket även om vi kanske egentligen äter helt normalt.

Så fort en tjock människa stoppar någonting i munnen så överäter hon, sen spelar det ingen roll om hon äter den där smörgåsen för att hon är hungrig. Vi får lära oss att det är fult att äta och att vi inte förtjänar mat.

Sen blir vi också misstänkliggjorda trots att vi betygar att vi faktiskt inte äter mer än någon annan. Det tittas snett på oss när vi sitter vid middagsbordet och faktiskt inte tar tre portioner av allt med extra glass och chokladsås till efterrätt och en halv tårta till kaffet och det skakas på huvudet och det tänks att det är ju naturligtvis bara för att hon har sällskap ikväll som hon äter sådär, så fort alla har gått hem så kommer hon direkt att stoppa i sig alla resterna och de fem chipspåsarna som hon har undangömda i skafferiet och sen sitta i soffan och rapa som en strandad blåval.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Det är klart att det finns dom som överäter. Det är klart att det finns dom som smygäter. Det är klart att det finns dom som har helt vansinniga matvanor. Det finns smala människor som har vansinniga matvanor också. Men dra för helvete inte alla över en kam.

Det blev visst ett långt och argt inlägg det här, men alla dom här myterna om tjocka människor och vårt ätande gör mig heligt förbannad. Det enda dom är bra för är att ge oss dåligt samvete och få oss att må uselt och jag kan säga att en sak - du kommer aldrig någonsin att lyckas få någon att gå ner i vikt genom att få henne att skämmas.

onsdag 28 april 2010

Lycka är ett par sköna skor :)

Det här med skor är en evig plåga för mig. Jag har lite speciella fötter nämligen. Dom har jag ärvt från min lilla mormor och fördelen med dom är att dom a.) går att gå och springa med och b.) har väldigt söta tår.

Nackdelen med dom är att det är stört omöjligt att få tag på ett par skor som passar. Jag har storlek 37 på längden, 39 på bredden och 41 på höjden. Höga och breda med andra ord, och den som någonsin stuckit näsan innanför dörrarna på en skoaffär vet redan att sådana skor inte existerar. Det blir alltid någon sorts kompromiss där man får försöka välja det par som klämmer minst och hoppas att dom stackars små fossingarna anpassar sig och utvecklar skyddande valkar på lämpliga ställen.

Sen har jag också det kompletterande problemet att min högerfot inte riktigt fungerar som den ska. Nerverna har inte riktigt läkt ordentligt efter att jag skadade ryggen förra året så höger ben är lite svagare än det vänstra och jag har nedsatt känsel i högerfoten, särskilt i tårna.

För den som inte reflekterat över detta faktum tidigare så kan jag upplysa om att korrekt fungerande tår är nödvändiga för att vissa modeller av skor ska sitta fast på fötterna. Jo, det stämmer. Det är sånt man inte riktigt tänker på förrän man inte har korrekt fungerande tår länge. Söta låga små ballerinaskor och såna där sköna sandaler som det bara är att kliva i är inte att tänka på längre. Det måste vara snören och remmar så skorna sitter fast förankrade.

Jag har lite svårt att förstå er som har hela garderoben full med skor. Var får ni tag på skorna? Visst har jag drömmar ibland om att bara kunna fiska fram dom perfekta skorna till dagens outfit, men den kärva verkligheten är att om jag väl hittar ett par dojor som passar och är sköna så bor jag i dom tills dom faller sönder och jag har dom till allt.

Ibland är man tyvärr tvungen. Skorna som jag inhandlade i höstas blir bara mer och mer obekväma för var dag som går, även om dom fortfarande är rätt så snygga. Jag har någon sorts fantasi om ett par skor som jag ser lite mer vuxen ut i. Visst är det skönt med gympadojor men på jobbet vill jag gärna snofsa till mig lite med kjolar och klänningar och då passar det inte så bra till alla gånger.

I alla fall blev det blev så att jag hamnade på Kupolen igår kväll. Kupolen, även känd som Tunatutten, är Borlänges största tempel helgat åt Mammon. Affär på affär på affär, kryddat med drösar av fjortisar, muzak, telefonabbonemangsförsäljare och skrikande barn omgärdat av stora fält av parkeringsplatser. Jag får nervösa ryckningar av stället. Jag blir olycklig. Så fort jag kliver genom portarna känner jag hur min vilja att leva sakta börjar sippra bort. Att gå dit direkt efter jobbet och försöka uträtta sina ärenden i hungrigt tillstånd är inte att rekommendera. Efter att ha inhandlat födelsedagspresent till far och kämpat mig igenom alla skoaffärer på bygget höll jag på att bryta ihop och börja störtböla inne på Ica Kvantums grönsaksavdelning för att dom inte hade färsk koriander.

Nya skor blev det i alla fall till slut. Ett par låga svarta fejk-converse för 129 spänn. Så där överdrivet eleganta och sofistikerade är dom ju inte men såååå sköna. Jag resonerar så att dom duger tills jag hittar mina drömskor.

Jag var tvungen att gå över till Willys sen och handla den där förbaskade koriandern. Det slutade med att jag beslutade mig för att jag inte klarade av att gå ett steg till i dom gamla obekväma skorna så jag satte mig ner på bänken i entrén och bytte helt sonika skor.

Sen promenerade jag hem, med bra mycket bättre humör, och lagade mat.

tisdag 27 april 2010

Att vägra be om ursäkt.

Ibland är det bra att be om ursäkt. Om man har gjort nåt riktigt jävla dumt till exempel, då är det bara att krypa till korset och erkänna sitt misstag. Om man har sårat någon, eller behandlat någon på ett dåligt sätt eller helt enkelt klantat till det. I sådana situationer är en ursäkt på sin plats.

Sen finns det situationer när det inte är det. Saker som folk tycker att man borde be om ursäkt för men även fast man inte alls behöver göra det.

Saker som att vara tjock till exempel. För verkar vara så att om man är tjock, då har man gjort något fel. Då måste man ursäkta sin blotta existens. Det är såna där fraser som 'Jo, jag vet att jag väger för mycket men jag försöker gå ner.' 'Det är ju inte hälsosamt egentligen.' 'Jag måste ju göra något, för barnens skull.' Till slut börjar hela livet cirkulera runt att be om ursäkt för sitt utseende.

Jag har en ursäkt jag också. Jag tränar fyra gånger i veckan och äter nyttig mat så jag är en duktig tjockis. Jag försöker. Att jag sen har en kroppstyp som aldrig kommer att bli smal på ett hälsosamt sätt spelar mindre roll eftersom jag i alla fall försöker. Gud förbjude att jag skulle vara nöjd som det är! Gud förbjude att jag skulle träna för att jag tycker att det är roligt och inte för att gå ner i vikt!

Men grejen är den att även om jag tillbringade hela dagarna med att sitta i soffan och käka munkar (mmmm....munkar...) så skulle jag fortfarande inte ha någon anledning att be om ursäkt. Jag skulle fortfarande ha precis lika stor rätt att vara nöjd med mig själv. Jag är inte skyldig någon att vara hälsosam eller att vara vacker eller att vara någonting alls överhuvudtaget egentligen. Jo förresten, jag är skyldig mina chefer att vara bra på mitt jobb för det betalar dom mig för. Men ingen kommer att betala mig för att vara smal och om någon skulle vilja göra det skulle jag i alla fall inte ta erbjudandet (se; kroppstyp som aldrig kommer att bli smal).

Min kropp, mina val. Och när det gäller min kropp är det bara jag som har något att säga till om.