Att lära av sina misstag #2

Det är nästan lite läskigt hur fort det går att tappa konditionen. Jag har varit hängig och följaktligen inte tränat på ett par veckor. I måndags tvingade jag mig ut i joggingspåret igen och upptäckte till min stora besvikelse att dom där benen som fixade fem kilometer utan besvär för fjorton dagar sen nu börjar protestera halvvägs in på trekilometersrundan runt sportfältet.

Jag är dålig på att ta bakslag. När det går bra så går det bra, men så fort nåt går åt skogen så blir jag sur och seg och tappar sugen. Börjar uppfinna ursäkter. 'Nä, det ser ut att bli regn. Jag har nog lite ont också när jag tänker efter. Det har ju redan gått gått åt helvete då är det lika bra att lägga av helt och hållet.'

Så i måndags kände jag mig långsam och tung och flåsig, och ögonen rann av pollen och jag hade bara lust att ge upp och gå hem igen. Jag fick för mig att varenda människa jag mötte stirrade på mig och skrattade åt mig.

Det är då som man får försöka plocka fram Sunda Förnufts-Jennyh. Hon som säger 'Nä, nu får du ta det lilla lugna. Sänk tempot, andas litegrann, stanna och gå en stund. Vem är det du tränar för egentligen? Det är inte en kotte som bryr sig om hur du ser ut, dom är fullt upptagna med att oroa sig över sig själva. Har du legat på soffan i två veckor så lär det nog ta lika lång tid att komma tillbaka.'

Så. Det är väl bara att ta tag igen och börja om från början. Blodomloppet nästa!