Bara för att du älskar något betyder det inte att det är perfekt.

Kors i taket, ett inlägg som faktiskt inte handlar om kroppsbild idag! Men det här är också viktigt, och berör en hel massa människor och egentligen är jag inte riktigt kvalificerad att skriva om det för jag är inte på långa vägar färdigtänkt när det gäller det här ämnet, men jag tänker göra det ändå.

Låt oss prata lite om rasism.

Jag har sett en hel del insändare på sista tiden, och en hel del facebook-grupper och lösa diskussioner och alla säger i princip en och samma sak, nämligen detta:

"Man behöver väl inte vara rasist bara för att man älskar sitt land?"

Nej, det är helt riktigt. Du är inte rasist för att du älskar ditt land. På det stora hela tycker jag att vi har ett himla bra land. Men här är en viktig sak att komma ihåg om kärlek: Den har en tendens att göra dig blind.

Att du älskar någon betyder inte automatiskt att han eller hon är felfri. Att du älskar någon betyder inte att han eller hon får ett fritt pass att bete sig som ett stolpskott. Att du älskar någon betyder inte att du förutsättningslöst måste acceptera alla småaktiga idiotier han eller hon sysslar med.

Samma sak gäller för att älska sitt land. Sverige är inte felfritt. Det är mycket i vårt samhälle som är käpprätt åt helvete och det är ingenting som vi kommer att lyckas fixa genom att älska Sverige precis som det är. Vi måste få kritisera även det vi älskar.

Det är inte rasistiskt att älska sitt land. Däremot är det rasistiskt att systematiskt skylla allt som du tycker är fel med samhället på invandrarpolitiken. Det är rasistiskt att säga 'Vi borde sopa rent framför egen dörr innan vi hjälper andra.' (När någon hasplar ur sig den frasen så hör jag genast 'Vi förtjänar hjälpen mer för vi är bättre än dom!') Det är rasistiskt att vilja förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja för att 'det gör vi inte i Sverige.'

På något märkligt vis så har det nästan blivit värre att anklaga någon för att vara rasist än att faktiskt vara det. Och på samma märkliga vis så är det av någon anledning alltid dom som gastar högst om att dom minsann inte är rasister som sedan i nästa mening häver ur sig något i stil med att det minsann inte går att ha bilen stående på Bullermyren för att det bor så mycket invandrare där.

Du får gärna bedyra att du inte är rasist, men då får du ta mig fan anstränga dig lite för att bevisa det också!

Photoshoppa dig till ett 'bättre' jag!

Snabbisinlägg, bara för att det här är så himla bra: Julia Skott går ner 15 kilo på fem minuter med hjälp av Photoshop.

På sätt och vis skulle det vara kul att testa att göra nåt liknande med mina egna kurvor bara för att få se hur grotesk jag skulle se ut om jag verkligen bestämde mig för att göra mig av med den där 'övervikten'.

Vi som har axlar och tuttar och höfter har andra proportioner än dom som har mindre av den varan. Därmed inte sagt att något av alternativen är att föredra. Bara att vi alla ser olika ut.

Att lära av sina misstag #2

Det är nästan lite läskigt hur fort det går att tappa konditionen. Jag har varit hängig och följaktligen inte tränat på ett par veckor. I måndags tvingade jag mig ut i joggingspåret igen och upptäckte till min stora besvikelse att dom där benen som fixade fem kilometer utan besvär för fjorton dagar sen nu börjar protestera halvvägs in på trekilometersrundan runt sportfältet.

Jag är dålig på att ta bakslag. När det går bra så går det bra, men så fort nåt går åt skogen så blir jag sur och seg och tappar sugen. Börjar uppfinna ursäkter. 'Nä, det ser ut att bli regn. Jag har nog lite ont också när jag tänker efter. Det har ju redan gått gått åt helvete då är det lika bra att lägga av helt och hållet.'

Så i måndags kände jag mig långsam och tung och flåsig, och ögonen rann av pollen och jag hade bara lust att ge upp och gå hem igen. Jag fick för mig att varenda människa jag mötte stirrade på mig och skrattade åt mig.

Det är då som man får försöka plocka fram Sunda Förnufts-Jennyh. Hon som säger 'Nä, nu får du ta det lilla lugna. Sänk tempot, andas litegrann, stanna och gå en stund. Vem är det du tränar för egentligen? Det är inte en kotte som bryr sig om hur du ser ut, dom är fullt upptagna med att oroa sig över sig själva. Har du legat på soffan i två veckor så lär det nog ta lika lång tid att komma tillbaka.'

Så. Det är väl bara att ta tag igen och börja om från början. Blodomloppet nästa!

Risig

Har varit rätt så hänging senaste veckan. Verkar vara en förkylning som inte riktigt vill bryta ut, eller också kan det vara en släng av pest eller mjältbrand eller så. Skulle kunna vara ett zombievirus också. Mycket irriterande faktiskt eftersom jag inte mår tillräckligt dåligt för att vara hemma, men det är asajobbigt att sitta på jobbet och huttra. Dessutom har jag inte orkat träna på över en vecka och jag kommer snart att börja klättra på väggarna i ren frustration.

När jag nu sitter här och mår lite risigt kan jag ju lika gärna skriva lite grann om oss sjukliga tjockisar.

Så här är det nämligen. Om du har den allra minsta lilla övervikt så kommer alla krämpor du kan tänkas ha automatiskt att botas genom att du går ner i vikt. Det är som magi! Bara du tappar dom där extra kilona så kommer du att bli frisk som en nötkärna! (En parantes: varför säger man 'frisk som en nötkärna' egentligen? Är nötkärnor speciellt hälsosamma på något sätt? Personligen tycker jag att nötter smakar fruktansvärt illa så jag kanske har missat något där.)

En ledsam och deprimerande och tragisk men ändå fruktansvärt bra blogg heter First, Do No Harm och den handlar om den behandling som vi tjockisar får stå ut med när vi vågar oss till doktorn. Deprimerad? Gå ner i vikt! Ont någonstans? Gå ner i vikt! Skadat foten så du inte kan gå? Våga för i helvete inte be om värktabletter, du ska ut och springa! Ofrivillig barnlöshet? Innan vi ens överväger att kanske kolla upp om din smala partner kanske skjuter med lösa skott så kommer vi att kräva att du går ner trettio kilo. (Tjockisar som vill ha barn är för övrigt ett helt kapitel för sig men det tar vi en annan gång.)

Det verkar som om så fort en tjock människa kommer in på en vårdcentral så upphör hon att vara människa och reduceras till att vara enbart tjock. Och vi vet ju allihop att tjock är detsamma som ohälsosam. För att inte tala om vilka signaler det sänder ut till oss som kanske ibland blir dåliga och är i behov av att träffa en doktor. Vi vet redan innan vi går dit vad som kommer att hända, vad vi kommer att få höra, på vilket sätt vi kommer att bli betraktade. Jag och många fler med mig drar oss i det längsta för att söka vård för vi vet att vi ska ha extrem tur om vi ska lyckas få en läkare som tar oss på allvar, som ser förbi fettet och ser patienten. Många av oss dröjer alldeles för länge, med trista resultat.

Jag har trista vårdhistorier att berätta jag också men dom tror jag vi sparar. Nu ska jag dricka lite kaffe och försöka få halsen att hålla resten av dagen också.

Den smygätande tjockisen.

Jag svarade på ett inlägg på ett forum precis som jag lika gärna kan kopiera in här eftersom det handlar om ett ämne som jag tänkt skriva om i alla fall.

Frågan var hur överviktiga människor egentligen äter. Hur ser en typisk dag ut för oss? Varför överäter vi? För naturligvis är det så att vi överäter, annars skulle vi inte vara tjocka, eller hur?

Jag har som mest legat på ca 105 kg. Hur såg en dag ut? Tja, såhär ungefär:

Frukost: Fil och flingor/gröt och lingonsylt/mackor med pålägg och grönsaker samt kaffe

Lunch: Matlåda på jobbet. Vanlig lagad mat enligt tallriksmodellen oftast pasta eller ris med nån sås eller fisk/kyckling med potatis, grönsaker. Ofta vegetariskt.

Mellanmål: Kaffe och frukt

Middag: Oftast lagad mat för att få matlåda dagen därpå. Vissa särskilt stressade dagar kanske snabbmat i form av pizza eller falafel.

Utöver det, lite extra gott till helgen eller när det varit fest eller när cheferna varit snälla och bjudit på fikabröd på jobbet eller när det varit fint väder och jag varit sugen på en glass.

Med andra ord, precis på samma sätt som dom flesta människor äter.

Forskning visar att övervikt är genetiskt. Vissa människor är helt enkelt mer benägna att lägga på sig än andra. Jag har ärvt tjockisgener från båda far och mormor (mor min fick morfars smalgener och har följaktligen varit smal som en sticka hela sitt liv). Visst går det att gå ner i vikt trots att man har fått tjockisgener, det är ju som bekant 'bara att äta mindre' som du säger. Det är bara det att så fort som man gått ned i vikt och börjar äta normalt igen så går man upp igen. Valet blir mellan att vara tjock och äta normalt, eller att vara smal och leva på svältdiet för att hålla sig på den nivån. Jag vet precis hur det är. Jag har bantat sen jag var elva år gammal och ändå inte lyckats bli smal. Jag har dietat, gått ner, börjat äta vanlig mat igen, gått upp, rinse and repeat. Ämnesomsättningen och kroppens naturliga hungersignaler har jag lyckats fucka upp helt och hållet.

Jag dömer ingen enskild människa för de val som hon gör när det gäller hennes egen kropp för det har jag absolut ingenting med att göra. Själv är jag trött på att slåss mot min så jag försöker ge upp hela den här bantningsnojan och bli kompis med mig själv igen oavsett vilken vikt jag hamnar på i slutändan.

De tankar som beskrivs här ovan ett väldigt bra sätt att skuldbelägga tjocka människor eftersom vi med det tankesättet lär oss att 'Du är tjock för att du äter för mycket'. Resultatet - vi blir helt övertygade om att vi äter för mycket även om vi kanske egentligen äter helt normalt.

Så fort en tjock människa stoppar någonting i munnen så överäter hon, sen spelar det ingen roll om hon äter den där smörgåsen för att hon är hungrig. Vi får lära oss att det är fult att äta och att vi inte förtjänar mat.

Sen blir vi också misstänkliggjorda trots att vi betygar att vi faktiskt inte äter mer än någon annan. Det tittas snett på oss när vi sitter vid middagsbordet och faktiskt inte tar tre portioner av allt med extra glass och chokladsås till efterrätt och en halv tårta till kaffet och det skakas på huvudet och det tänks att det är ju naturligtvis bara för att hon har sällskap ikväll som hon äter sådär, så fort alla har gått hem så kommer hon direkt att stoppa i sig alla resterna och de fem chipspåsarna som hon har undangömda i skafferiet och sen sitta i soffan och rapa som en strandad blåval.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Det är klart att det finns dom som överäter. Det är klart att det finns dom som smygäter. Det är klart att det finns dom som har helt vansinniga matvanor. Det finns smala människor som har vansinniga matvanor också. Men dra för helvete inte alla över en kam.

Det blev visst ett långt och argt inlägg det här, men alla dom här myterna om tjocka människor och vårt ätande gör mig heligt förbannad. Det enda dom är bra för är att ge oss dåligt samvete och få oss att må uselt och jag kan säga att en sak - du kommer aldrig någonsin att lyckas få någon att gå ner i vikt genom att få henne att skämmas.

Lycka är ett par sköna skor :)

Det här med skor är en evig plåga för mig. Jag har lite speciella fötter nämligen. Dom har jag ärvt från min lilla mormor och fördelen med dom är att dom a.) går att gå och springa med och b.) har väldigt söta tår.

Nackdelen med dom är att det är stört omöjligt att få tag på ett par skor som passar. Jag har storlek 37 på längden, 39 på bredden och 41 på höjden. Höga och breda med andra ord, och den som någonsin stuckit näsan innanför dörrarna på en skoaffär vet redan att sådana skor inte existerar. Det blir alltid någon sorts kompromiss där man får försöka välja det par som klämmer minst och hoppas att dom stackars små fossingarna anpassar sig och utvecklar skyddande valkar på lämpliga ställen.

Sen har jag också det kompletterande problemet att min högerfot inte riktigt fungerar som den ska. Nerverna har inte riktigt läkt ordentligt efter att jag skadade ryggen förra året så höger ben är lite svagare än det vänstra och jag har nedsatt känsel i högerfoten, särskilt i tårna.

För den som inte reflekterat över detta faktum tidigare så kan jag upplysa om att korrekt fungerande tår är nödvändiga för att vissa modeller av skor ska sitta fast på fötterna. Jo, det stämmer. Det är sånt man inte riktigt tänker på förrän man inte har korrekt fungerande tår länge. Söta låga små ballerinaskor och såna där sköna sandaler som det bara är att kliva i är inte att tänka på längre. Det måste vara snören och remmar så skorna sitter fast förankrade.

Jag har lite svårt att förstå er som har hela garderoben full med skor. Var får ni tag på skorna? Visst har jag drömmar ibland om att bara kunna fiska fram dom perfekta skorna till dagens outfit, men den kärva verkligheten är att om jag väl hittar ett par dojor som passar och är sköna så bor jag i dom tills dom faller sönder och jag har dom till allt.

Ibland är man tyvärr tvungen. Skorna som jag inhandlade i höstas blir bara mer och mer obekväma för var dag som går, även om dom fortfarande är rätt så snygga. Jag har någon sorts fantasi om ett par skor som jag ser lite mer vuxen ut i. Visst är det skönt med gympadojor men på jobbet vill jag gärna snofsa till mig lite med kjolar och klänningar och då passar det inte så bra till alla gånger.

I alla fall blev det blev så att jag hamnade på Kupolen igår kväll. Kupolen, även känd som Tunatutten, är Borlänges största tempel helgat åt Mammon. Affär på affär på affär, kryddat med drösar av fjortisar, muzak, telefonabbonemangsförsäljare och skrikande barn omgärdat av stora fält av parkeringsplatser. Jag får nervösa ryckningar av stället. Jag blir olycklig. Så fort jag kliver genom portarna känner jag hur min vilja att leva sakta börjar sippra bort. Att gå dit direkt efter jobbet och försöka uträtta sina ärenden i hungrigt tillstånd är inte att rekommendera. Efter att ha inhandlat födelsedagspresent till far och kämpat mig igenom alla skoaffärer på bygget höll jag på att bryta ihop och börja störtböla inne på Ica Kvantums grönsaksavdelning för att dom inte hade färsk koriander.

Nya skor blev det i alla fall till slut. Ett par låga svarta fejk-converse för 129 spänn. Så där överdrivet eleganta och sofistikerade är dom ju inte men såååå sköna. Jag resonerar så att dom duger tills jag hittar mina drömskor.

Jag var tvungen att gå över till Willys sen och handla den där förbaskade koriandern. Det slutade med att jag beslutade mig för att jag inte klarade av att gå ett steg till i dom gamla obekväma skorna så jag satte mig ner på bänken i entrén och bytte helt sonika skor.

Sen promenerade jag hem, med bra mycket bättre humör, och lagade mat.

Att vägra be om ursäkt.

Ibland är det bra att be om ursäkt. Om man har gjort nåt riktigt jävla dumt till exempel, då är det bara att krypa till korset och erkänna sitt misstag. Om man har sårat någon, eller behandlat någon på ett dåligt sätt eller helt enkelt klantat till det. I sådana situationer är en ursäkt på sin plats.

Sen finns det situationer när det inte är det. Saker som folk tycker att man borde be om ursäkt för men även fast man inte alls behöver göra det.

Saker som att vara tjock till exempel. För verkar vara så att om man är tjock, då har man gjort något fel. Då måste man ursäkta sin blotta existens. Det är såna där fraser som 'Jo, jag vet att jag väger för mycket men jag försöker gå ner.' 'Det är ju inte hälsosamt egentligen.' 'Jag måste ju göra något, för barnens skull.' Till slut börjar hela livet cirkulera runt att be om ursäkt för sitt utseende.

Jag har en ursäkt jag också. Jag tränar fyra gånger i veckan och äter nyttig mat så jag är en duktig tjockis. Jag försöker. Att jag sen har en kroppstyp som aldrig kommer att bli smal på ett hälsosamt sätt spelar mindre roll eftersom jag i alla fall försöker. Gud förbjude att jag skulle vara nöjd som det är! Gud förbjude att jag skulle träna för att jag tycker att det är roligt och inte för att gå ner i vikt!

Men grejen är den att även om jag tillbringade hela dagarna med att sitta i soffan och käka munkar (mmmm....munkar...) så skulle jag fortfarande inte ha någon anledning att be om ursäkt. Jag skulle fortfarande ha precis lika stor rätt att vara nöjd med mig själv. Jag är inte skyldig någon att vara hälsosam eller att vara vacker eller att vara någonting alls överhuvudtaget egentligen. Jo förresten, jag är skyldig mina chefer att vara bra på mitt jobb för det betalar dom mig för. Men ingen kommer att betala mig för att vara smal och om någon skulle vilja göra det skulle jag i alla fall inte ta erbjudandet (se; kroppstyp som aldrig kommer att bli smal).

Min kropp, mina val. Och när det gäller min kropp är det bara jag som har något att säga till om.

Vem bestämmer vad du får äta?

Jag hade en liten uppenbarelse igår. På senaste tiden har jag läst en massa om Intuitive eating, en filosofi som går ut på att lyssna på kroppens egna signaler. Inget bantande, inget kaloriräknande, inga regler för vad du får och inte får äta. Ät när du är hungrig, sluta ät när du är mätt, ät det du är sugen på. Utan tvekan den sundaste filosofin jag någonsin stött på.

Nu är det ju tyvärr så att även om hjärnan vet att något är rätt och riktigt så är det ändå himla svårt att verkligen leva efter det man tror på. Särskilt när man tillbringat femton år av sitt liv med att noja över mat. Jag försöker lära mig och det går, sakta men säkert, men jag ska inte förneka att jag fortfarande står och lusläser näringsinnehåll i affären och räknar kalorier de flesta av veckans dagar.

Nu till uppenbarelsen. För nån månad sen lämnade en kompis kvar en halvflaska vin här efter en fest och enligt 24-timmarsregeln så övergick den i min ägo. Nu var det vitt vin det handlade om och jag är helt igenom en rödvinsmänniska så det har inte blivit av att använda den där flarran. I alla fall bestämde jag mig för att laga en fiskgryta igår kväll för att bli av med den. I grytan skulle det bara vara två dl vin, så det blev ett glas över.

Hade det varit för ett halvår sen så hade jag haft två val beroende på vilket humör jag varit på just den kvällen. Antingen titta på det där vinglaset, snabbt räkna ut hur många kalorier det innehöll, tänka 'Nej, det går ju inte för sig att dricka vin en söndagkväll! Och så blir du tjock!' och raskt hälla bort alltihop. Val två skulle varit att tänka 'Man kan ju inte bara hälla bort vin sådär, det kostar ju pengar. Tänk på dom stackars fattiga barnen i Afrika som inte får nåt vin.' och sen raskt dricka upp alltihop (och naturligtvis få dåligt samvete efteråt p.g.a. att man inte kan dricka vin på en söndagkväll och särskilt inte när det är kalorier i vinet).

Igår började tankebanorna på precis det sättet, nämligen med att överväga kalorierna. Men sen stannade jag faktiskt upp, plockade fram Sunda Förnufts-Jennyh och sa till mig själv, "Nej stopp nu. Vänta litegrann. Känn efter, vill du dricka upp det där vinet?"

Efter en stunds övervägande blev svaret, "Ja, det vill jag."

Och Sunda Förnufts-Jennyh sa, "Toppen! Då får du göra det."

Så jag hällde upp mitt vin (Casillero del Diablo Chardonnay, om någon skulle undra, helt ok vin) och satte mig och väntade på att grytan skulle puttra färdigt och lyckades faktiskt få nästan tusen ord skrivna på ett fanfic som jag skjutit upp jättelänge.

Grytan smakade också mycket bra och när jag ätit upp den var jag mätt och hade ungefär halva vinglaset kvar. Jag diskade och röjde undan och smuttade lite mer vin och sen frågade Sunda Förnufts-Jennyh, "Hur är det, vill du ha resten av det där vinet?"

Och jag kände efter och svarade, "Nej, jag är nog nöjd som det är, men tack ändå."

Så ett halvt glas vin dracks upp utan dåligt samvete för kalorier och den andra halvan hälldes ut i slasken utan dåligt samvete för barnen i Afrika.

Tänk att få äta och dricka utan att ha det minsta lilla dåliga samvete för någonting! Det var något av en kick faktiskt. Jag får äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill. Men jag måste inte. Så himla enkelt egentligen.

Fan i helvetes jävla skit!

Jag har blivit bestulen. Ett mycket elakt och hänsynslöst brott.

Morgonen började alldeles ypperligt med en bra joggingrunda i solskenet i sällskap med Dropkick Murphys. Jag spang till och med lite fortare nu än jag gjorde förra veckan märkte jag och det tycker jag är skitkul.

Efter förmiddagskaffe och smaskig macka började lördagsbestyren med undanröjning och tvätt. Mor min kommer och hälsar på i eftermiddag nämligen så jag behöver verkligen får allt det där undanstökat i god tid så jag slipper vara ett sönderstressat vrak när hon dyker upp och är kaffesugen.

Så jag samlade ihop min lortiga byk och vandrade glad i hågen ner i tvättstugan för att tvätta den. Kommer ner och vad får jag se?

Någon intelligensbefriad jävel har snott en av mina tvättmaskiner!

Glatt humör totalt bortblåst. Jag tvättar lakan och handdukar idag och behöver verkligen båda två, damnit!

I vanliga fall brukar tvätten gå hur smidigt som helst - lassa i tvätt, tvätta den, flytta över till torktumlaren, få saker uträttade under tiden som prylarna blir torra. Saker som jag verkligen behöver få uträttade idag. Mamma kommer klockan två! Jag har ingenting i skafferiet förutom en påse stenhårda katrinplommon! För att inte tala om den lilla detaljen att min dysfunktionella hjärna är beroende av att mina rutiner och mina planeringar håller annars blir den helförvirrad och jag blir (som det kanske märks) förbannad.

(Positivt är i alla fall att jag har dammat hela lägenheten och dammsugit av ren ilska.)

Så jag gjorde faktiskt något jättelöjligt som jag aldrig någonsin brukar göra i normala fall - jag skrev en arg lapp.

Det här är vad jag skrev: Det är helt OK att ta en maskin på min tid om jag inte använder den men fråga gärna först, TACK/Jennyh

Observera den totala avsaknaden av smilies och capslock på 'tack'. Ett riktigt bra exemplar av en passiv aggressiv arg lapp, eller hur? Trevlig och artig vid första anblicken men med enorma mängder vrede bubblande under ytan.

Det här är vad jag egentligen hade lust att skriva: Kära tvättmaskinstjuv, om jag någonsin får reda på vem du är så tänker jag campa utanför din dörr och bita dig i benet varje gång du går ut, bara så du vet. / Den maskerade tvättstugehämnaren

Den får jag spara till nästa gång.

Viktiga fantasier

Jag har några favoritbloggar som jag läser. Hälsa är mer än en siffra till exempel, tog i tisdags upp den där listan från 43 things över de mest populära livsmålen folk har. Gissa vad som är på toppen av den listan? Just det.

'Lose weight.'

Man måste gå ned till plats nummer fem på listan innan man hittar 'Be happy' och ända ned till nummer 73 innan man hittar 'Love myself'.

Så det är alltså det som de allra flesta tycker är meningen med livet. Gå ner i vikt. Låter jävligt trist tycker jag. På min personliga lista så kommer både att vara lycklig och att älska mig själv långt före. Att gå ner i vikt gör jag mitt bästa för att kicka av listan helt och hållet.

Så vad är det egentligen som gör att det hamnar på förstaplatsen?

En annan av mina favoritbloggare, Kate Harding, skriver om The Fantasy of Being Thin. Du känner säkert igen den. Så fort du blir smal, då kommer du att vara en vacker och självsäker människa. Du kommer att ha ett bättre jobb. Du kommer att tillbringa din semester med att smutta på en paraplydrink vid poolkanten iklädd bikini medan solbrända muskulösa män slåss om att få smörja in dig med solkräm. Alla dina relationer kommer att bli toppenbra. Dina barn kommer att bli välartade och skötsamma. Du kommer... jag det är bara att fortsätta. Vi vet precis hur dom där fantasierna ser ut. Vi har dom allihop.

Jag har haft dom jag också. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv att om jag bara lyckades gå ner i vikt så skulle jag bli lycklig. Jag skulle alltid vara glad och alla skulle beundra mig. Jag skulle ge mig ut på långresor och äventyr. Jag skulle nog bli bättre på att skriva också när jag tänker närmare på saken. Och så skulle jag spela i band och bli berömd.

Jo hoppsan.

Långresor och äventyr låter ju kul i teorin, men jag är en hemkär vanemänniska och skulle tillbringa hela resan med att längta hem till min soffa. Spela i band... njae. Har jag inte haft tillräckligt mycket tålamod att lära mig spela ett instrument under de senaste tjugosju åren så kommer det knappast att inträffa i framtiden heller. Det där med att alltid vara glad gick ju också i stöpet. Depressionen är en konstant faktor i mitt liv och kommer inte magiskt att kureras av att jag blir smal.

Det är helt enkelt sån jag är. En rutinberoende, hemkär, lite smålat och tidvis deprimerad människa.

Min personlighet kommer inte att ändras för att mitt utseende gör det. Det fungerar inte på det sättet. Även om jag går ner fyrtio kilo så kommer jag fortfarande att vara rutinberoende, hemkär, smålat och deprimerad.

En målvikt är ingenting magiskt. Ingenting i ditt liv kommer att förändras bara för att vågen visar en specifik siffra. Det enda som kommer att hända är att du kommer att väga mindre.

Jag försöker ge upp dom där smala fantasierna nu. Det finns andra saker att koncentrera sig på än att gå ned i vikt. Både roligare saker och viktigare saker.

Leva till exempel.

Att lära av sina misstag.

Haha, ibland har man timing. Igår skrev jag inlägg om att mat inte är farligt. I morse fick jag ett hurtigt coachmail från Viktklubb med den piffiga inledningen: "Faller du handlöst om du väl tagit den första tuggan av det du skulle undvika?"

Det hurtiga coachmailet fortsätter att berätta för mig om hur jag 'proppar i mig', hur jag 'gör fel' hur jag har 'glufsardagar', hur det 'går snett', hur jag har 'risksituationer', hur jag 'frossar' och hur jag ska försöka 'förebygga återfall'.

Nej, kära Viktklubb. Jag frossar inte och jag har inga glufsardagar. Jag äter. Jo, jag vet att jag är tjock och enligt er därför inte får äta som folk, men eftersom jag har en kropp som blir hungrig ibland, särskilt efter att den har tränat, så tänker jag faktiskt äta ändå.

Och när vi nu talar om att undvika saker. Jo, det finns faktiskt mat jag undviker att äta, nämligen mat jag inte tycker smakar gott. Det är inte så svårt. (Nej nu ljuger jag förresten. Det finns en sak som jag undviker fast jag tycker att det är jättegott och det är färsk ananas. Det är nämligen så att när jag äter färsk ananas så sväller min mun upp och börjar svida. Det är sorgligt eftersom jag älskar färsk ananas, men jag tycker om att ha en o-svidande mun också.)

Så här ligger det till. Jag är en vuxen människa. Jag får äta precis vad jag vill, precis när jag vill äta det. Vad, när och hur mycket jag äter är det ingen annan än jag som har något att göra med.

Nu ska jag i alla fall lära av mina misstag. Jag tänker avsäga mig dom där jävla hurtiga coachmailen.

Mat är inte farligt!

Food isn't poison. The Fat Nutritionist

Det stör mig litegrann hur många av oss det är som verkar vara rädda för mat. Vi vill inte hamna i några matfällor. Vi måste se upp med vårt matberoende. Hela livet verkar gå ut på att göra sitt bästa för att undvika den där farliga otäcka maten. Att få i sig några kalorier för mycket är detsamma som enormt misslyckande.

Mat är inte farligt! (Jo förstås, om du skulle råka vara allergisk eller överkänslig mot nåt, eller ha dietrestriktioner på grund av medicinska skäl.) Mat bits inte. Mat gör dig inte sjuk. Mat gör dig mätt och förhoppningsvis glad.

Matberoende förresten? Ha! Visa mig en människa som inte är beroende av mat. Vi behöver mat för att leva.

Det är snarare det sätt vi har fått lära oss att äta på som är ohälsosamt. Sätt dig och tänk efter - när var egentligen första gången i ditt liv som du bestämde dig för att banta?

Jag var elva år gammal. Gick åt helvete förstås eftersom jag tycker att mat är gott och alla bantningsprogram just gick ut på att inte äta. Men ända sedan dess har min syn på mat varit skev. Jag har fått lära mig att mat är något som man måste se upp med. Att det finns 'bra' mat och 'dålig' mat. 'Bra' mat får man äta (men inte för mycket). 'Dålig' mat får man absolut inte stoppa i sig. Jag har fått lära mig hur stor en portion ska vara, hur många gram och deciliter av allt den ska innehålla. Mer än en portion får man absolut inte äta, även om man fortfarande skulle vara hungrig. Om man låter bli att ta efterrätt är man duktig även om man tycker att det är jättegott med glass och varm hjortronsylt.

Idag protesterar jag bestämt mot tanken på att det finns bra och dålig mat. Det finns MAT helt enkelt. Jag kan sträcka mig så långt som att det finns god mat och äcklig mat (fiskbullar till exempel ger mig rysningar och kallsvett...) Men sånt är ju subjektivt.

Det finns så mycket man kan vara rädd för som är betydligt farligare än mat. Säg att cigaretter är farliga till exempel och jag tänker inte protestera. Usla bilförare skrämmer mig en del också. Men chips? Nepp. Man dör inte av att äta chips. Chips är inte dåliga. Jag rekommenderar inte att leva på chips för då lär du ganska snabbt få näringsbrist, men i en varierad diet finns det visst plats för chips när du är sugen på det. Det betyder inte att du 'syndar'. Det betyder inte att du 'fuskar'. Det betyder inte att du 'trillar dit' eller 'går i fällan'. Det betyder helt enkelt att du är sugen på chips och följaktligen äter chips.

Just chips är för övrigt en sån där sak som många är jätterädda för. 'Om jag tar ett så kan jag inte sluta!' är en ganska vanlig fras. Gissa vad? Det går inte att äta hur mycket chips som helst. Det är fysiskt omöjligt att äta så många chips att du spricker. Du kommer aldrig någonsin att lyckas äta dig igenom hela chipshyllan på ICA. För eller senare blir du mätt. Kroppen kommer att säga 'Stopp, nu är det bra. Jag vill inte ha mer chips nu. Lite vatten skulle inte vara så dumt förresten för allt det här saltet har gjort mig ganska törstig.'

(Sen måste jag ju nämna att det finns fall där man faktiskt inte kan sluta äta. Hetsätning kalls det och det är en ätstörning. Den som lider av en ätstörning bör inte hålla på och banta och ha sig, utan istället söka vård och få hjälp att bli frisk. Och med hetsätning menar jag inte att man tar en extra portion till middag för att man tycker att det är gott.)

Jag försöker lära mig att lyssna på min kropp igen efter alla dessa år som jag lyssnat på kostråd och kaloritabeller och bantningstips. Det går inte alla dagar för jag har hunnit med att bli ganska matskadad under dom femton år som jag hållit på att misshandla min kropp med diverse dieter och jojobantande. Men under den här helgen har jag inte skrivit ned en enda kalori. Det känner jag mig stolt över!

Smal =/= hälsosam

Idag blir det ett långt, lite småseriöst och halvgrinigt inlägg.

Jag läste en artikel i Aftonbladet precis om pommes frites. Tydligen är det en gymterm för personer som är smala som stickor trots att dom stoppar i sig en massa skräpmat. Aftonbladet är för övrigt inte min favorittidning i världen, men just den här artikeln fångade mitt öga litegrann. Tyvärr har jag inte lyckats hitta orginalstudien (den ska vara publicerad i Archives of Internal Medicine) men den går tydligen ut på att dom har kollat på 48 000 pers och kommit fram till att risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar fördubblas för kvinnor om dom äter mycket snabba kolhydrater. Just det var väl inte nån större överraskning. Det som jag gillade med just den här artikeln är att dom särskilt skriver att risken är lika hög vare sig man är tjock eller smal. Det handlar om vad man ÄTER, inte hur man SER UT.

Som tjockis är det lätt att man får bära hela samhällets hälsohysteri. Vi är en EPIDEMI, vi kommer att DÖ I FÖRTID av HJÄRT OCH KÄRLSJUKDOMAR, vi kommer att få DIABETES, vi kommer att få LEDPROBLEM, etc.etc.etc.

TJOCK har blivit synonymt med OHÄLSOSAM.

Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Ta en tjock människa som äter vettigt och tränar regelbundet. Ta en smal människa som tillbringar sin fritid i tvsoffan och lever på kaffe och cigaretter. Vem löper mest risk för ohälsa?

(Och kom inte dragande med den gamla trötta devisen att 'om du tränar och äter rätt blir du smal'. FEL. Om du tränar som en tok och svälter dig kan du tvinga kroppen att bli smal men ärligt talat - såvida du inte är naturligt smal kommer du att ha stora problem att hålla dig kvar där. )

Ni känner väl igen dom där välmenande kommentarerna från vänner och familj. "Lilla vän, ska du inte försöka gå ner lite i vikt? Jag tänker ju bara på din HÄLSA."

Nej nej nej NEJ! Sluta ljug din ljugpotta! Du bryr dig inte det minsta om min hälsa, du tycker bara att det är obehagligt att jag är tjock. Om du VERKLIGEN brydde dig om min hälsa så skulle du ge mig bidrag till träningskläder eller tipsa mig om en riktigt bra och billig kiropraktor eller hålla koll på mig och tala om för mig när det är dags att gå till doktorn och få nytt recept på antidepp (jag är lite dålig på att bedöma det själv nämligen) eller rycka ciggen ur handen på mig om du skulle få syn på mig med en sådan.

Låt mig berätta historien om senaste gången jag tappade en massa kilon.

Såhär var det. Jag hade ett själadödande kundtjänstjobb på jättestort callcenter med omöjliga krav och oförstående chefer. Med andra ord hade jag en tillvaro som gjorde mig sjuk. Till slut spatserade jag till tant doktorn och sa "Hej, jag mår piss, ge mig min medicin." (Jag har haft depressioner förut nämligen och vet att medicinen gör mig normal igen.)

Antidepp har, som ni kanske vet, en del mysko biverkningar. Just den sort jag brukar äta för med sig att jag a.) får skumma tics och ryckningar i händerna och b.)tappar aptiten under de första två-tre veckorna. Det är inte hela världen tycker jag för aptiten kommer tillbaka och ticsen kan jag leva med så länge jag får tillbaka förmågan att skratta.

I alla fall så sa jag upp mig från äckeljobbet och flyttade hem till mor och far för att bli frisk igen. Efter tre veckor på antidepp hade jag gått ner fem kilo, mest av allt för att maten inte smakade någonting alls och jag åt enbart för att hålla mig vid liv. Jag var arbetslös och sysslolös och fördrev tiden med att gå långpromenader flera gånger om dan.

Just då tyckte jag det var jättebra. Jag fick en massa komplimanger för att jag gått ner i vikt och alla tyckte det var jättebra och att jag såg så pigg ut och heja heja och grattis. Sånt är ju alltid kul så jag bestämde mig för att försöka gå ner lite mer och få ännu mer komplimanger. Det funkade och jag tappade en 20 kilo på ett halvår. (Sen fick jag diskbråck och kunde inte röra mig och var trött och hade ont hela tiden och gick upp alltihop igen.)

Nu så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta det där en hel massa. Jag började gå ner i vikt för att jag var SJUK. Visst, jag började må bättre under tiden som jag gick ned, men berodde det på att jag gick ned i vikt eller på att jag fick behandling mot min SJUKDOM, en sjukdom som får mig att må dåligt och känna mig värdelös.

Att gå ner i vikt är ingen mirakelkur i sig även om det är många lata läkare som vill få oss att tro det. Tydligen hjälper viktnedgång mot allt - från depression via ledbekymmer till infertilitet. (Inte en tanke på att det kan vara medicinska besvär som faktiskt ligger bakom övervikten. Nej, gör dig av med symptomet så ska du se att sjukdomen går över!)

"Men jag mår faktiskt PSYKISKT dåligt av att vara tjock!" säger nån. Javisst, det är det många som gör. Vi blir tvångsmatade hela dagarna med snedvridna ideal som säger att det är DÅLIGT att vara tjock. Inte fan är det konstigt att folk mår dåligt. Men ärligt talat - mår du så fruktansvärt dåligt så tvivlar jag starkt på att du kommer att må bättre för att du går ner i vikt.

Jepp, jag är tjock. Men du kan ge dig fan på att jag är mer hälsosam än min pinnsmala granne som tar bilen överallt, röker som en skorsten och lever på pizza.

Fel på mig eller kläderna?

"Jag har fel kropp för dom här kläderna," säger lillasyster.

"Det har du inte alls det," säger jag. "Det är kläderna som är fel för din kropp."

Det börjar bli vår och dags att byta ut tjocktröjorna och jeansen och yllesockorna mot nätta vårklänningar och t-shirtar. Det börjar bli dags att förbereda sig inför (åh, detta förhatliga fenomen...) Beach 2010. Genast börjar alla rubrikerna dyka upp. "Fixa bästa bikiniformen!" "Smal vår!" "Ny diet - vatten och luft (men var försiktig med vattnet för det kan du bli tjock av)! Du blir ledsen och undernärd men det är det värt!"

Jag läser bloggar. Någon är deprimerad för att hon inte lyckats gå ner ett kilo i veckan (som om kroppen vore nån sorts jävla maskin som man bara kan ställa in på automatisk viktnedgång i precis den takt man vill). Någon käkar Nutrilett istället för mat och är hungrig hela tiden. Någon tittar på sig själv i provrumsspeglar och gråter.

VARFÖR? Vad är det för ideal vi har egentligen? Vad är det som är fel med vårt samhälle när vi känner att vi måste behandla (eller snarare misshandla) oss själva på det här sättet.

Har du storlek 38 på skor, inte fan försöker du väl klämma i dom i en trettisexa! Det leder till smärtor och skavsår. Inte försöker du förminska dina fötter heller, såvida du inte är något så in i bomben korkad att du verkligen tror att det kommer att göra någon nytta. Så varför måste vi plåga våra kroppar på detta sätt?

I vår tänker jag bara köpa kläder som passar på mig. Om det råkar stå BiB på dom skiter jag fullständigt i. Dom butiker som inte har kläder i min storlek får heller inga pengar av mig, så enkelt är det.

För att övergå till något mer glädjande så gick det skitbra att springa igår! Ikväll ska jag till simhallen och se om jag lyckas få fason på den där bröstsimstekniken.

En glassdag!

Idag blir det ett tråkigt och lite svamligt inlägg tror jag för jag har inte riktigt någon motivation att komma på något djupt och seriöst att skriva om.

Det är solsken. Jag ska springa ikväll och sitter och klickar runt på I Form för att leta efter nya lämpliga rundor. Den jag har börjar bli lite småtråkig nämligen. I Form har för övrigt en jättebra funktion där man kan lägga in sina egna rundor på kartan och se hur långa dom är. Det tycker jag är kul.

Den håller jag på och läser en massa om intervaller och backträning och dylika roligheter. Intervaller sysslar jag för övrigt redan med. (För det är roligare att säga att man ägnar sig åt intervallträning än att man inte orkar springa hela vägen utan måste stanna och gå då och då.) Marathonlopp läser jag också en massa om. Det verkar kul. En vän till mig ska springa London Marathon i slutet av April (för övrigt en av personerna som inspirerat mig till att börja springa). Kanske nåt att satsa på. Inte just nu förstås, men om ett par år kanske... mitt nya mål (förutom zombiejägarmålet) - Stockholm Marathon 2012. Vem är på?

Idag kom för övrigt glassgubben och packade i en massa glass i vår frys på jobbet. Herr Chef sitter och mumsar som bäst. Jag har för avsikt att äta en Magnum Strawberry White till eftermiddagskaffet. Är även sugen på att testa den nya Ben&Jerrys Peanut Butter Cookie Dough men några såna beställde vi inte hem så jag får ingen just idag. Om det är nån som har provat så kan ni väl tala om ifall den var god eller inte?

Run like no one's watching.

You know, I run like I did when I was a kid because that's the only way it's fun. You know? I'm mean, didn't you even run so fast you thought your legs were gonna fall off? - Phoebe Buffay

Jag kom att tänka på ett gammalt Vänner-avsnitt igår. Ni kommer säkert ihåg, det är det där Phoebe springer fult. Kort sammanfattning - Rachel och Phoebe börjar springa tillsammans och det visar sig att Phoebe springer så fult att Rachel skäms över att springa med henne.

När jag tänker på det där avsnittet så blir jag grinig och vill slå Rachel litegrann. Jag tycker att hon är dum och ytlig (okej, det är Rachel vi pratar om, men ändå) som måste skämmas för sin vän istället för att glädjas med henne. Phoebe springer på det sätt hon tycker är roligt och bryr sig inte särskilt mycket om hur det ser ut.

(För den intresserade kan jag upplysa om att det hela slutar med att Rachel testar Phoebes sätt att springa och tycker att det är jättekul och befriande och sen springer hon in i en häst. Just det har egentligen inte något med det här blogginlägget att göra.)

Jag tror att det är många av oss som avstår från att träna för att vi är rädda för vad folk ska tycka om oss. Vi är rädda för att valkarna ska dallra för mycket i joggingspåret. Vi är rädda för att vi inte ska orka alla armhävningarna på Friskisen. Vi är rädda för att folk ska titta på oss och skratta åt oss. Det är som om vi inte tränar för vår egen skull utan för andras.

Det blir lite fel då tycker jag. Anledningen till att man tränar borde väl vara att man vill bli stark och frisk och må bra? Att man vill skaffa sig bättre kondition, att man vill bygga muskler, att man vill orka mer? (Eller att man vill kunna springa ifrån zombies, men det kan vi lämna därhän.)

Jag ser säkert ut som en idiot när jag är ute och springer. Fort går det inte kan jag säga. Min löpstil kan bäst beskrivas som lätt skumpande. Men jag orkar springa längre nu än jag gjorde för tre veckor sen och jag har roligt. Hur det ser ut när jag simmar ska jag inte alls uttala mig om. Antagligen liknar jag mest ett frustande poolmonster. Igår skrämde jag till och med bort en farbror som förirrade sig in på min bana. Han betraktade mitt plaskande en stund och sen avvek han raskt.

Det skiter jag i. När jag tränar existerar bara jag. Och om någon skulle flina och peka så flinar jag bara tillbaka.

Mat är gott!

Idag är en bra dag. Frukost, joggingrunda i solsken på lerig vårväg, påsklunch hos mormor följt av promenad med mormor på ännu en lerig vårväg. Vi såg årets första nässelfjäril! Sedan har resten av dagen ägnats åt att slappa.

Det krävs viss planering inför ett påskbord. Min metod är att ta lite av allt på tallriken redan från början. Annars är risken att man är mätt redan efter sillen och inte orkar med resten av godsakerna. Istället kan man äta en mumsbit här och där och hinner på så sätt med både sill och ägg och kräftstjärtsröra och potatis och spenatpaj och kallrökt lax och kycklingspett med svampsås och kycklingleverpastej innan magen säger stopp. En nybakad brödskiva med ost, lite sallad, och ett glas kall Oppigårds på det så är man sedan mätt och glad. Tyvärr orkade jag inte riiiiktigt med efterrätten, vilket var synd eftersom jag älskar maräng.

Nu vankas det middag och jag funderar lite smått över hur det kommer sig att även om jag har tänkt att komma hem och bara äta mat som andra människor har lagat så slutar det alltid med att jag hamnar vid köksbänken. Resten av familjen ska äta köttgryta och för min del blir det en improviserad currydoftande kycklinggryta med morötter och spenat. Ett glas Oude Kaap ska jag nog också dricka till. Det blev inget vin i går kväll nämligen eftersom jag skulle ut och springa i morse.

Glad äggätardag!

HJÄLP! Hur ska vi klara PÅSKEN? (med bonusrecept)

Tycker det är trevligt att få vara ledig på grund av att en åsneridande revolutionär från Palestina dog för 2000 år sedan. Det ska vi fira genom att käka snask, proppa i oss ägg och ta några kalla ;-) - polare på Facebook

Usch vad jobbigt det är med påsk! Hur i all världen ska vi klara av alla frestelser? Skinka och köttbullar och sill, för att inte tala om GODIS. Hela stora påskägg helt bräddfulla med godis. Dom kommer att ligga överallt och göra sitt allra bästa för att sätta krokben för oss. Ondskefulla är dom! Så hur i all världen ska man tackla den här påskhelgen egentligen? En enda hemlagad köttbulle för mycket i magen kan ju faktiskt FÖRSTÖRA ALLT!

Det gäller att göra upp strategier i förväg har jag fått tips om. Planera hela helgen noggrant så att man kan vara helt säker på att inte förirra sig av banan.

Jag har följaktligen gjort upp en liten strategi som ni kan få ta del av om ni vill. Den är som följer:

Långfredag:
-Baka bröd och testa receptet på Tzatzikisill.
-Stryka lite tvätt och packa lite prylar.
-Plocka ut mina nygräddade brödlimpor ur ugnen, lägga dom i små påsar, och ge en till lilla mor och den andra till lilla mormor.
-Käka lunch.
-Hoppa på bussen ut till mor och far.
-Dricka kaffe.
-Kanske gå en liten promenad.
-Äta min favoritmat, nämligen mat som någon annan har lagat åt mig!
-Slappa.

Påskafton:
-Vakna upp till den ljuva stämman av en hungrig Bossekatt.
-Käka frukost och springa en sväng.
-Duscha och sätta på mig den übersnygga klänningen som jag köpte på rea på Indiska och som passar mig som om den var sydd enbart för mig.
-Gå till lilla mormor och hjälpa henne att förbereda påsklunchen.
-Äta påsklunch. Förhoppningsvis med en kall Oppigårds till, om farsgubben har varit förutseende nog att inhandla sådana, för det har nämligen inte jag.
-Smälta maten. Kanske gå en liten promenad.
-Slappa.

Påskdagen:
-Slappa.
-Äta mat.
-Slappa ännu mer.

Det hela kommer antagligen att varvas med ganska stora mängder kaffe och en del godis. Dessutom tänker jag klappa mycket på min katt, prata mycket med min mormor, dryga mig mycket med mina systrar och antagligen blogga en del.

Låter som en rätt så bra strategi, eller hur?

Saker jag inte tänker göra är: Oroa mig över kalorier, oroa mig över vågen på måndag, oroa mig över hur mycket alla andra äter eller inte äter. Oroande gör mig till en tråkig människa och min familj ska inte behöva umgås med Jobbiga Tråk-Jennyh över helgen.

Här är mina recept på bröd och sill förresten om det är nån som skulle ha lust att kopiera hela strategin. Dom kommer båda två från Matmagasinet, som för övrigt är en helbra tidning.

Müslibröd med torkade tranbär
2 limpor

100 g smör
6 dl mjölk
25 g jäst
1 ägg
1 msk salt
2 msk honung
12-13 dl vetemjöl special
2 dl fint rågmjöl
1 dl havrekli
1 dl vetegroddar
1 dl grovhackade hasselnötter (står det i receptet men jag tycker inte om nötter så jag brukar ta 1 dl russin istället)
1,5 dl torkade tranbär

1. Smält smöret i en kastrull och tillsätt mjölken. Värm till ca 37 grader. Rör ut jästen i degvätskan. Tillsätt ägget, saltet, honungen, mjölet, havrekliet och vetegroddarna.
2. Arbeta degen på medelfart i maskin i 12 min. (Jag kör med degkrokarna till elvispen, det går precis lika bra.) Tillsätt nötterna och tranbären, arbeta i ytterligare 2 min. Låt jäsa under bakduk i 1 tim.
3. Ta upp degen och dela den i 2 delar. Knåda och forma till 2 runda bröd. Snitta ett kryss på varje bröd med en vass kniv. Strö över havrekli. Lägg över på en bakpappersklädd plåt. Låt jäsa under bakduk i ca 45 min.
4. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda bröden i nedre delen av ugnen i ca 35 min. Spraya in vatten i ugnen med en blomspruta direkt när plåten är insatt, det gör att brödet får en frasigare yta.


Tzatzikisill

Låt 1 burk matjessill rinna av, skär i bitar. Grovriv 1 liten gurka, krama ur vattnet och blanda med 1 burk matlagningsyoghurt, 2-3 pressade vitlöksklyftor, salt och peppar. Vänd ned sillen och låt dra i några timmar.

Låt oss snacka lite BMI.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om BMI i dag. Jag hade tänkt att skriva om påskmat. Men sen satt jag och slökikade på Aftonbladet i morse och såg en länk till den underbara nystartade bloggen Kroppsbilder, ett projekt som Julia Skott tagit initiativ till.

Inspirationen kommer delvis från Kate Harding's Shapely Prose och hennes BMI project.

Såhär ligger det till. BMI är ett uruselt mått. Det enda det egentligen mäter är förhållandet mellan vikt och längd. Sen använder man en godtycklig skala för att bestämma vem som är tjock och inte. Har man oturen att inte passa in i de mallar som är uppsatta för hur en kropp ska se ut så blir det lätt så att man hamnar helt galet.

Ta mig till exempel.

Jag är kort. Jag mäter 163 cm över havet (egentligen 162,5 men jag avrundar uppåt). Jag har också breda axlar, breda höfter och stora tuttar. Man kan väl säga att jag ser lite lätt fyrkantig ut i kroppen. Just nu har jag ett BMI på 34,2. Enligt den där godtyckliga skalan som jag nämnde förut är jag sjukligt fet. Det är lite konstigt tycker jag som inte känner mig särskilt sjuk. Tvärtom så mår jag bättre just nu än jag gjort på länge. Jag äter gott och nyttigt, jag simmar och springer, jag käkar mina vitaminer som en snäll flicka. Jag kan nog säga med ganska stor säkerhet att om jag gick ned tillräckligt för att komma under den där magiska 25-gränsen så skulle jag inte se särskilt frisk ut.

Samma öde drabbar den som är vältränad. Ta Jessica till exempel. Hon har ett BMI på 25 och är följaktligen överviktig. Jessica tränar även triathlon och... tja. Kika på bilden vetja. Ser den tjejen ut att vara överviktig? Muskler väger ju som bekant mer än fett så passa dig för allt i världen för att skaffa dig sådana! Då riskerar du att hamna på fel sida av tjockisgränsen!

BMI-hysterin gör att vi tappar verklighetsuppfattningen. Vi bryr oss mer om mått och siffror och var någonstans på skalan vi passar in än om hur vi egentligen ser ut och hur vi egentligen mår. Både Kroppsbilder och BMI project ger oss möjligheten att titta på hur kroppar faktiskt ser ut. Hur många olika sorters kroppar det finns. Var nånstans på den där vansinniga skalan som kropparna egentligen passar in. Vi får vanliga människor att jämföra oss med istället för retuscherade modeller i tidningar. Det ger en himla bra tankeställare. Det är ju faktiskt såhär folk ser ut i verkligheten. Vi får se en bild på en tjej med samma längd och vikt och mått som oss själva, och hon ser ju bra ut, eller hur? Hon är faktiskt skitsnygg. Bra ser hon ut att må också. Då borde ju jag också få känna mig skitsnygg och må bra.

Jag tycker vi skrotar det här BMI-tramset nu och tar en titt på verkligheten istället.

(För övrigt tycker jag att du ska läsa både Julia Skott och Kate Harding. Båda två är mycket kloka och förnuftiga kvinnor med sund syn på vikt.)

Varför måste mat vara krångligt?

Food is an important part of a balanced diet. ~Fran Lebowitz


Mat, det är väl bara kul, eller hur? Gott att äta och roligt att laga och trevligt att umgås över.

Felfelfelfel FEL, som Brasse skulle ha sagt.

Det finns ingenting som är så krångligt och problemfyllt som mat. Mat är en källa till ångest, skamkänslor, ångest, ologiska jämförelser, ångest, förvirring och ångest. Om man äter mat så blir det fel. Om man inte äter mat så blir det fel. Om man äter fel mat så blir det jättefel. Vi bombarderas av mat från alla håll och kanter. Titta där, vilket gott recept! Titta där, vilken fin bantningskur på nästa sida! Du ska äta långsamma kolhydrater, det är bra. Nej, förresten, du ska inte äta några kolhydrater alls för då blir du TJOCK. Eller förresten, lassa på med smör och grädde och en massa fett så blir du smal, det är faktiskt det enda rätta och den som säger något annat är dum. Gojibär och alger och små grönsakshots. Ät, ät inte, ät rätt. Unna dig godsaker ibland, det förtjänar du, men unna dig för guds skulle inga godsaker för då blir du TJOCK!

Ibland är det som om mat bara existerar för att göra en galen.

Eller så är det våra tankar om mat som är lite mysko. Det borde vara enkelt och roligt, men av någon anledning måste vi göra det krångligt. Har man inget bättre att oroa sig för kan man alltid oroa sig över mat. Äter jag bra egentligen? Det gör jag säkert inte. Det är nog bäst att bjuda in Anna Skipper så hon kan få klämma litegrann på mina fettvalkar och slänga ut allting jag har i skafferiet och ta alla saker jag ätit på en vecka och lägga det på ett bord och spruta kolasås över och få mig att skämmas över hur ÄCKLIG jag är som äter mat. (Om någon skulle undra så tål jag inte Anna Skipper.)

Och är det så att man någon gång inte skulle vara hungrig, eller inte sugen, eller inte vilja ha någonting, då blir man plötsligt en väldigt jobbig människa.

Låt mig berätta historien om ett äpple och en flaska mineralvatten.

Såhär var det. Jag var ute en fredag och det slank väl ned några glas vin och lite öl. Extremt trevlig kväll hade vi i alla fall, god mat, bra musik, intressanta diskussioner om huruvida killar med långt hår ser ut som tjejer med skägg (Nej syster, det gör dom inte.) och om det finns något som är äckligare än kräks (Bingo Rimér.)

I alla fall, dagen därpå så kände väl kroppen av dom där promillena litegrann. Inte alltför mycket för det där med att bli så bakfull att man spyr fick jag nog av på universitetet. Men i alla fall, lite småseg. Skulle iväg och handla mig ett par nya träningsbrallor och stötte ihop med ett gäng människor som tyckte att vi skulle gå och fika. Visst, tyckte jag, det kan väl vara kul att sitta en stund och prata lite strunt.

Wayne's Coffee gick vi till, och alla som varit på Wayne's vet ju hur goda kakor dom har där. Kladdkaka och morotskaka och Devil's cake och dajmtårta och stora kletiga muffins. Mums! tyckte mina fikakompisar. Mums! tycker jag också i vanliga fall. Hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag nog antagligen tagit mig en bit Devil's cake med vispgrädde till.

Men just den här dagen var jag som sagt lite smått bakis och när jag är bakis så är kolsyrat mineralvatten det enda jag är riktigt sugen på. Dessutom var det den tidpunkten som jag alltid matar min mage med ett äpple och det har den blivit van vid och blir lite grinig om den inte får. Som tur var så fanns det en skål med frukt på disken så det fick bli ett sånt också. Så där stod jag glad och nöjd med mitt äpple och min flaska med mineralvatten och en kaffekopp vid sidan av för mitt koffeinomlopp hade börjat få lite för mycket blod i sig.

Det blev lite småtryckt stämning runt bordet. Vaddå, ska hon bara ha det där? "Säääkert att du inte vill smaka lite choklad?" "Nej tack," sa jag. "Jag är inte sugen på choklad just idag." "Va? Vad är det för fel på dig?" Det blev som om jag svek chokladkonspirationen. Om vi alla syndar tillsammans så räknas det ju inte, då ska väl inte hon sitta där och INTE VILJA HA.

Skumt, som sagt var.

Bara för att det serveras tårta betyder inte det att jag måste äta av den om jag inte vill ha. Oftast kommer jag att vilja ha för tårta är jättegott. Men ibland kanske jag som sagt var är bakis och hellre vill ha mineralvatten. Eller ibland så kanske jag åt lunch för en halvtimme sen och helt enkelt är mätt. Eller så är det en sån dag då vispad grädde inte alls känns som något jag skulle vilja äta.

Det är OKEJ att vilja äta tårta. Det är okej att äta tårta även om ingen annan vill ha. Det är DIN mage som vill ha tårta, ingen annans. Det är okej att låta bli att äta tårta också om man inte skulle vilja ha det. Våra magar är olika. Det som min mage är sugen på just idag vill inte din mage alls ha. Eller tvärtom.

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna på våra magar istället för på vårt middagssällskap eller våra kvällstidningar eller våra läkare eller våra mormödrar.

Då kanske det här med mat faktiskt skulle bli så roligt och enkelt som det är meningen att det ska vara.

Var är DU när zombieapokalypsen nalkas?

I am simply stating the obvious: the fastest runners stand the best chance of getting away. If you are a slow runner, your chances of survival are greatly reduced. As a preventative measure, you should monitor your speed now, before the apocalypse, and work on improving it. - How to Better Your Chances of Surviving a Zombie Apocalypse

Det här med motivation är roliga grejer. Vissa har som motivation att köpa sig yttepyttesmå kläder. Vissa har som motivation att komma i en brudklänning. Vissa har som motivation att fixa en halvmara. Vissa har ingen motivation alls.

Min motivation stavas ZOMBIES.


Så här ligger det till. Jag är en stolt totalnörd med en viss svaghet för gamla splatterfilmer, i synnerhet zombiefilmer.

Det är något med zombiefilmer som tilltalar mig. Zombien är det ultimata skräckfilmsmonstret. Visst, den är långsam och dreglande och ganska dum, (nu pratar jag naturligtvis klassisk zombie, inte dom där snabba zombiesarna från Dawn of the Dead remaken) men den är också obeveklig, totalt outtröttbar. Det går inte att springa ifrån en zombie för även om du springer fortare så måste du förr eller senare stanna och vila och det behöver inte zombien.

Man får helt enkelt koncentrera sig på överlevnad. Se till att befinna sig i bästa möjliga form. Slipa på självförsvarsskillsen. Lära sig hantera motorsågar och eldkastare och kulsprutor, och framför allt - ha bra kondition.

Även om man i slutänden inte kan springa ifrån en zombie (det är lite hare och sköldpadda över det hela) så hjälper det ändå att kunna springa fort och länge. Ju längre bort från zombien du kommer, desto mer tid har du på dig att förbereda dig inför stunden då den hinner ikapp.

Blodomloppet i juni är mitt kortsiktiga mål. Det långsiktiga målet, det som jag VERKLIGEN tränar för, det är överlevnad. När de stackare som är mindre vältränade än jag har blivit zombiemat för längsen så ska jag hålla mig steget före de levande döda.


Låter som ganska effektiv motivation, eller hur?

Ja ja ja, zombies finns inte på riktigt. Jag veeeet, mamma lilla. Men jag tycker ändå att det är bra mycket roligare att föreställa mig själv som en ascool zombiejägare med en machete i varje hand och hagelbössa på axeln än en svettig mupp i ett joggingspår. Det funkar för mig. Och vem vet... en dag kanske zombiesarna dyker upp. Då tänker i alla fall jag vara förberedd.

Störda är vi allihopa!

In the Middle Ages, they had guillotines, stretch racks, whips and chains. Nowadays, we have a much more effective torture device called the bathroom scale. ~Stephen Phillips

Hej, jag heter Jennyh och jag har ett stört förhållande till vikt.

Varje måndag morgon (och helst ytterligare ett par gånger i veckan) ställer jag mig på vågen. Sen skriver jag mycket noga och samvetsgrannt upp exakt hur många kilo och hekto jag väger. Jag skriver också mycket noga och samvetsgrannt upp allt jag äter och hur många kalorier det innehåller. Dessutom har jag små kurvor och diagram så jag kan titta bakåt i tiden och se hur min vikt har ändrat sig. Om dom pekar mycket nedåt är det mycket bra. Om dom pekar lite nedåt är det lite bra. Om dom pekar uppåt är det JÄTTEDÅLIGT. Då känner jag mig som en usel människa.

"Men hördu," säger Sunda Förnufts-Jennyh. "Det är väl ändå inte hela världen. Du är ju för fan frisk! Du var ute i helgen och hade skoj med dina kompisar! Du mår ju toppenbra! Vad spelar några sketna hekton för roll?"

"NEEEJ! vrålar Neurotiska Vardags-Jennyh. "Jag är dålig! Jag är fet! Det står faktiskt i Aftonbladet att feta människor är fula och dåliga och allt som står i Aftonbladet är SAAAANT! Buuhuuuhuuu!"

Ärligt talat - hur friskt låter det här? Vad är det för liv vi lever när humöret går upp och ned beroende på hur mycket vågen visar? När vi på fullt allvar förbannar VÄTSKA som kroppen har samlat på sig för att den kommer att visa sig som ett plus på vågen, och funderar över hur vi ska kunna göra oss av med den till måndag morgon.

Här är ett hett tips för att slippa samla på sig vätska: låt bli att dricka! Uttorkning är det allra senaste i bantningsväg. Tänk vad smal och snygg du kommer att vara när du ligger där i sjukhussängen med dropp i en insjunken ven.

Jepp, störda är vi nog lite till mans, annars skulle vi inte hänga på viktforum och viktklubbar och uppmuntra varandras dysfunktionella beteende.

Skulle det inte vara skönt att bara få slänga ut den satans vågen? Sluta använda vikten som ett mått på hur du mår?

Sunda Förnufts-Jennyh säger, "Vikt är en SIFFRA, ingenting annat. Vikt är inte ett mått på lycka eller hälsa eller människorvärde. Vikt är ett mått på hur mycket du väger och vågen har inte en aning om hur du mår."

Neurotiska Vardags-Jennyh gnölar, "Men... men... dom säger ju... och forskarna säger... och det står ju faktiskt i Aftonbladet..."

Skit i vad 'dom' säger. Skit i vad forskarna säger. Den enda som vet hur du mår är DU. Någon som definitivt inte vet det är vågen.

Om det visade upp eller ned i morse? Det tänker jag inte tala om. I det långa loppet så spelar det ungefär lika stor roll som en fjärt i rymden.

Förlåt, kroppen!

Our own physical body possesses a wisdom which we who inhabit the body lack. We give it orders which make no sense. ~Henry Miller

Jag har en helbra kropp. Den har ben som den kan gå och springa med. Den har armar som den kan simma med. Den har händer och fingrar som kan knappa på ett tangentbord och förmedla tankar. Den har en rund och välstoppad rumpa att sitta på. Den har bröst som är roliga att klämma på. Det är som om min kropp vore gjort speciellt åt mig!

Min kropp är rysligt intelligent också. Den vet precis vad som är bra för mig. Den vet när den är hungrig och den vet vad den vill äta när den är hungrig. Den vet när den vill röra på sig. Den vet när den vill dansa och simma och springa och ha sex. Den vet när den vill slöa i soffan. Den vet när den vill kramas och den vet när den vill sova.

Tyvärr har jag inte varit särskilt snäll mot min kropp. Jag har faktiskt varit riktigt elak mot min krop och plågat den med en massa måsten och borden och får inten.

När min kropp ska ha mens vill den gärna äta choklad. Då har jag helt grymt och skoningslöst förvägrat den att äta chokladen som den skriker och bönar och ber efter. Eller också har jag gett den choklad och sen skällt på den efteråt. Sagt till den att den är en DÅLIG kropp som vill ha choklad. Kroppar ska inte vilja ha choklad, kroppar ska vilja ha morötter. Fy skäms, kroppen!

Min kropp har blivit ledsen då.

Ibland gör det ont i min kropp. Den har ett par små konstruktionsfel nämligen. Knäna och ryggen och handlederna värker. Då vill den helst ta det lugnt och vila. Kanske ta en liten promenad. Eller en stillsam simtur med bubbelpool och bastu efteråt. Då har jag istället tvingat med kroppen på spinning och styrketräning fast den har skrikit och gråtit, 'AJ, AJ, AJ, jag VILL inte.' Jag har inte lyssnat på den. Istället har jag blivit arg och tyckt att den är svag och besvärlig. Kroppen ska härdas och tuktas!

Min kropp har blivit ledsen då.

Min kropp tycker att det är jättegott med mat. Den tycker om nästan all mat, helst vegetariskt och kyckling och fisk. Den tycker om att laga mat också. Den tycker om känslan av en vass kniv i handen, av nyhackad lök under fingrarna. Den tycker om den där rörelsen som handleden gör när den rör om i en gryta. Den tycker om dofter och smaker. Kroppen är väldigt bra på att tala om för mig vad den är sugen på för mat också. Ibland skriker den efter spenat och kycklinglever, speciellt på vintrarna när den har järnbrist. Ibland vill den bara ha en massa apelsiner. När den är bakis vill den helst ha litervis med kolsyrat mineralvatten. Nu har jag ju varit så dum så jag inte lyssnat när kroppen talat om vad den vill äta. Ibland kommer jag hem från jobbet och den säger att den vill ha hemlagad fiskgratäng. Då händer det allt som oftast att jag svarat, 'Käft på dig, kroppen. Vi har ingen fisk hemma och jag orkar inte gå till ICA. Jag går över gatan och köper en fulpizza åt dig, det går fort.'

Min kropp har blivit ledsen på mig då.

Kroppen som jag bor i tycker om att röra på sig. Den tycker att det är skitroligt att simma för då känner den sig alldeles tyngdlös och smidig och stark. Den tycker om att gå också, och den tycker om att springa när den har mycket ork, och när den är arg tycker den om att boxas och sparka på saker. Vissa dagar har den mycket överskottsenergi och säger till mig, 'Hördu Jennyh, visst skulle det vara skönt med en promenad? Få röra på benen och få lite frisk luft? Kom så går vi ut!' Då kan det vara så att jag har svarat, 'Titta ut genom fönstret, det hällregnar ju. Vi stannar inne idag, och därmed basta.' Fast kroppen snyftar lite och försöker, 'Men.... men... regnkläder?' så bara morrar jag envist tillbaka, 'Nej!'

Ledsen, ledsen, ledsen har min kropp blivit då.

Min kropp tycker om att äta pizza ibland. American Take Away tycker den om, sån där tjock mumsig pan-pizza med kyckling och räkor och mycket ost. Tyvärr är jag jätteelak när det gäller pizza. Antingen så säger jag åt kroppen att den inte får någon pizza. Det är för många kalorier i pizza, det är onyttigt med pizza, kroppen är DUM som vill ha pizza. Eller också kan det hända att jag faktiskt lyssnar och köper en pizza åt kroppen. Sen trycker jag i den hela pizzan fast kroppen egentligen bara ville ha tre bitar. Fast kroppen sagt åt mig att den är MÄTT, att den INTE VILL HA mer. Då grälar jag på kroppen och säger, 'Jag har faktiskt betalat för den här pizzan, varför blir du inte glad och lycklig när jag för en gångs skull stoppar i dig så mycket pizza? Knäppa kropp, vad är det för fel på dig?'

Min kropp blir ledsen och lite illamående då.

Förlåt mig kroppen! Jag är ledsen att jag har varit så elak mot dig. Du vet precis vad som är bra för mig och jag bara misshandlar dig och säger dumma saker åt dig.

Kan vi inte bli vänner igen, kroppen? Du vet som det var när vi var små? Kommer du ihåg hur roligt vi hade tillsammans? Vi brukade öva oss i att gå på händer, och äta glass på somrarna, och klättra på stora stenar, och baka bröd tillsammans med mormor. Jag vill att vi ska ha det så igen.

Vi ska ju faktiskt leva tillsammans i en femtio, sextio år till åtminstone. Vad mycket lättare det skulle vara om vi slutade slåss om allting. Kan vi inte göra en deal, kroppen? Jag lovar att lyssna på vad du säger och göra som du ber mig. Så kan du väl göra mig till en friskare och gladare människa?

Jag tycker om dig, kroppen. Vi sluter fred nu, okej?

Bara smala människor förtjänar lycka! Eller?

They say fat hate is one of the last forms of prejudice where even the people who are subjected to it think that they are getting exactly what they deserve. - Joy Nash


Hej, jag heter Jennyh och jag är fet.

Eftersom jag är fet så är det helt okej att skratta åt mig när jag går på stan i en tajt urringad tröja. Det är okej att snegla på mig när jag sitter på café och äter en chokladboll. Det är okej att vägra mig vård. Det är okej att skriva debattartiklar om hur jag borde betala högra skatt för att min kropp tar upp mer plats. Det är okej för främmande människor att kommentera min kropp och dra slutsatser om min hälsa utan att jag bett om det. Det är okej för butiksbiträden att titta nedlåtande på mig när jag ska handla träningskläder och informera mig om att, 'Nej SJÄLVKLART har vi ingenting i din storlek, vem tror du att du är egentligen?'

Det är bara att acceptera. Jag har ju försatt mig i den här situationen själv, eller hur? Jag är en dum, äcklig tjockis som äter allt inom synhåll och sitter på min breda bak och moffar chips framför tv:n. Jag kommer inte att bli en fullvärdig människa med känslor och rättigheter förrän jag har svultit mig ned till ett BMI under 25 och om jag vågar sticka näsan utanför dörren och ta plats innan så har skett så får jag vackert finna mig i att bli hånad och diskrimerad för mitt utseende och min vikt.

Ett enkelt ord: NEJ!

Det får vara slut med det tänket. Inget mer självförakt. Inga fler destruktiva, förminskande tankemönster.

'Jag ska bara blir smal först, sen ska jag börja leva livet.'

NEJ! Livet ska levas NU, inte när du blir smal. Livet är till för att utnyttjas. Det är till för att flirta och ha snygga kläder och hitta på på äventyr och simma och springa och gå på konserter och skriva texter och förverkliga sina drömmar. Livet är inte till för att sättas på paus medan du går ner i vikt.

Lycklig är ingenting man blir. Lycklig är något du bestämmer sig för att vara. Lycka kommer inte som ett brev på posten, eller som ett resultat av tio tappade kilon. Lycka är något du själv måste skaffa dig. Något du kräver för att du förtjänar det.

För det gör du! Du förtjänar att vara lycklig NU. Det spelar ingen roll om du väger femtio kilo eller hundrafemtio. Du har precis lika stor rätt att existera som någon annan. Du har precis lika stor rätt att vara lycklig och tycka om dig själv. Du har precis lika stor rätt som vem som helst att slippa bli illa behandlad på grund av hur du ser ut. Du förtjänar ett bra liv och du förtjänar att ha det NU.

Den här bloggen kommer inte att handla om vikt. Eller nej, nu ljuger jag. Den kommer visst att handla om vikt. Den kommer inte att handla om MIN vikt. Den kommer inte att handla om DIN vikt heller. Den kommer att handla om vikt i allmänhet, och om hur vi ser på vikt, och om hur jag tror att vi borde se på vikt. Den kommer att handla om förutfattade meningar och myter och saker som vi tror oss veta och tar för givna. Den kommer att ta alla dom sakerna och sätta dom i strålkastarljuset och granska dom från alla möjliga håll. Den kommer att peta hål på en massa bubblor och riva bort sårskorpor och pilla på lösa trådar.

Du kommer inte att behöva läsa om hur många hekto jag har gått upp eller ner den senaste veckan, och hur många kalorier jag har ätit, och hur duktigt det är att låta bli att äta en chokladbit när man är jättejättesugen på choklad. Sånt är tråkigt att läsa om och tråkigt att skriva om.

Du kommer nog säkerligen att få läsa om hur kul det är att simma, och hur det går för mig att träna till Blodomloppet i juni, och om saker som jag har läst och saker jag har tänkt på, och skojiga saker jag har sysslat med och god mat som jag har lagat. Sånt är roligt att läsa och roligt att skriva om.

Kommentera gärna. Säg vad du tycker. En regel bara. Inget snack om hur dålig du är som har blivit så tjock. Den enda kritik som är förbjuden i den här bloggen är självkritik.