Jag svarade på ett inlägg på ett forum precis som jag lika gärna kan kopiera in här eftersom det handlar om ett ämne som jag tänkt skriva om i alla fall.
Frågan var hur överviktiga människor egentligen äter. Hur ser en typisk dag ut för oss? Varför överäter vi? För naturligvis är det så att vi överäter, annars skulle vi inte vara tjocka, eller hur?
Jag har som mest legat på ca 105 kg. Hur såg en dag ut? Tja, såhär ungefär:
Frukost: Fil och flingor/gröt och lingonsylt/mackor med pålägg och grönsaker samt kaffe
Lunch: Matlåda på jobbet. Vanlig lagad mat enligt tallriksmodellen oftast pasta eller ris med nån sås eller fisk/kyckling med potatis, grönsaker. Ofta vegetariskt.
Mellanmål: Kaffe och frukt
Middag: Oftast lagad mat för att få matlåda dagen därpå. Vissa särskilt stressade dagar kanske snabbmat i form av pizza eller falafel.
Utöver det, lite extra gott till helgen eller när det varit fest eller när cheferna varit snälla och bjudit på fikabröd på jobbet eller när det varit fint väder och jag varit sugen på en glass.
Med andra ord, precis på samma sätt som dom flesta människor äter.
Forskning visar att övervikt är genetiskt. Vissa människor är helt enkelt mer benägna att lägga på sig än andra. Jag har ärvt tjockisgener från båda far och mormor (mor min fick morfars smalgener och har följaktligen varit smal som en sticka hela sitt liv). Visst går det att gå ner i vikt trots att man har fått tjockisgener, det är ju som bekant 'bara att äta mindre' som du säger. Det är bara det att så fort som man gått ned i vikt och börjar äta normalt igen så går man upp igen. Valet blir mellan att vara tjock och äta normalt, eller att vara smal och leva på svältdiet för att hålla sig på den nivån. Jag vet precis hur det är. Jag har bantat sen jag var elva år gammal och ändå inte lyckats bli smal. Jag har dietat, gått ner, börjat äta vanlig mat igen, gått upp, rinse and repeat. Ämnesomsättningen och kroppens naturliga hungersignaler har jag lyckats fucka upp helt och hållet.
Jag dömer ingen enskild människa för de val som hon gör när det gäller hennes egen kropp för det har jag absolut ingenting med att göra. Själv är jag trött på att slåss mot min så jag försöker ge upp hela den här bantningsnojan och bli kompis med mig själv igen oavsett vilken vikt jag hamnar på i slutändan.
De tankar som beskrivs här ovan ett väldigt bra sätt att skuldbelägga tjocka människor eftersom vi med det tankesättet lär oss att 'Du är tjock för att du äter för mycket'. Resultatet - vi blir helt övertygade om att vi äter för mycket även om vi kanske egentligen äter helt normalt.
Så fort en tjock människa stoppar någonting i munnen så överäter hon, sen spelar det ingen roll om hon äter den där smörgåsen för att hon är hungrig. Vi får lära oss att det är fult att äta och att vi inte förtjänar mat.
Sen blir vi också misstänkliggjorda trots att vi betygar att vi faktiskt inte äter mer än någon annan. Det tittas snett på oss när vi sitter vid middagsbordet och faktiskt inte tar tre portioner av allt med extra glass och chokladsås till efterrätt och en halv tårta till kaffet och det skakas på huvudet och det tänks att det är ju naturligtvis bara för att hon har sällskap ikväll som hon äter sådär, så fort alla har gått hem så kommer hon direkt att stoppa i sig alla resterna och de fem chipspåsarna som hon har undangömda i skafferiet och sen sitta i soffan och rapa som en strandad blåval.
Nu generaliserar jag naturligtvis. Det är klart att det finns dom som överäter. Det är klart att det finns dom som smygäter. Det är klart att det finns dom som har helt vansinniga matvanor. Det finns smala människor som har vansinniga matvanor också. Men dra för helvete inte alla över en kam.
Det blev visst ett långt och argt inlägg det här, men alla dom här myterna om tjocka människor och vårt ätande gör mig heligt förbannad. Det enda dom är bra för är att ge oss dåligt samvete och få oss att må uselt och jag kan säga att en sak - du kommer aldrig någonsin att lyckas få någon att gå ner i vikt genom att få henne att skämmas.
torsdag 29 april 2010
onsdag 28 april 2010
Lycka är ett par sköna skor :)
Det här med skor är en evig plåga för mig. Jag har lite speciella fötter nämligen. Dom har jag ärvt från min lilla mormor och fördelen med dom är att dom a.) går att gå och springa med och b.) har väldigt söta tår.
Nackdelen med dom är att det är stört omöjligt att få tag på ett par skor som passar. Jag har storlek 37 på längden, 39 på bredden och 41 på höjden. Höga och breda med andra ord, och den som någonsin stuckit näsan innanför dörrarna på en skoaffär vet redan att sådana skor inte existerar. Det blir alltid någon sorts kompromiss där man får försöka välja det par som klämmer minst och hoppas att dom stackars små fossingarna anpassar sig och utvecklar skyddande valkar på lämpliga ställen.
Sen har jag också det kompletterande problemet att min högerfot inte riktigt fungerar som den ska. Nerverna har inte riktigt läkt ordentligt efter att jag skadade ryggen förra året så höger ben är lite svagare än det vänstra och jag har nedsatt känsel i högerfoten, särskilt i tårna.
För den som inte reflekterat över detta faktum tidigare så kan jag upplysa om att korrekt fungerande tår är nödvändiga för att vissa modeller av skor ska sitta fast på fötterna. Jo, det stämmer. Det är sånt man inte riktigt tänker på förrän man inte har korrekt fungerande tår länge. Söta låga små ballerinaskor och såna där sköna sandaler som det bara är att kliva i är inte att tänka på längre. Det måste vara snören och remmar så skorna sitter fast förankrade.
Jag har lite svårt att förstå er som har hela garderoben full med skor. Var får ni tag på skorna? Visst har jag drömmar ibland om att bara kunna fiska fram dom perfekta skorna till dagens outfit, men den kärva verkligheten är att om jag väl hittar ett par dojor som passar och är sköna så bor jag i dom tills dom faller sönder och jag har dom till allt.
Ibland är man tyvärr tvungen. Skorna som jag inhandlade i höstas blir bara mer och mer obekväma för var dag som går, även om dom fortfarande är rätt så snygga. Jag har någon sorts fantasi om ett par skor som jag ser lite mer vuxen ut i. Visst är det skönt med gympadojor men på jobbet vill jag gärna snofsa till mig lite med kjolar och klänningar och då passar det inte så bra till alla gånger.
I alla fall blev det blev så att jag hamnade på Kupolen igår kväll. Kupolen, även känd som Tunatutten, är Borlänges största tempel helgat åt Mammon. Affär på affär på affär, kryddat med drösar av fjortisar, muzak, telefonabbonemangsförsäljare och skrikande barn omgärdat av stora fält av parkeringsplatser. Jag får nervösa ryckningar av stället. Jag blir olycklig. Så fort jag kliver genom portarna känner jag hur min vilja att leva sakta börjar sippra bort. Att gå dit direkt efter jobbet och försöka uträtta sina ärenden i hungrigt tillstånd är inte att rekommendera. Efter att ha inhandlat födelsedagspresent till far och kämpat mig igenom alla skoaffärer på bygget höll jag på att bryta ihop och börja störtböla inne på Ica Kvantums grönsaksavdelning för att dom inte hade färsk koriander.
Nya skor blev det i alla fall till slut. Ett par låga svarta fejk-converse för 129 spänn. Så där överdrivet eleganta och sofistikerade är dom ju inte men såååå sköna. Jag resonerar så att dom duger tills jag hittar mina drömskor.
Jag var tvungen att gå över till Willys sen och handla den där förbaskade koriandern. Det slutade med att jag beslutade mig för att jag inte klarade av att gå ett steg till i dom gamla obekväma skorna så jag satte mig ner på bänken i entrén och bytte helt sonika skor.
Sen promenerade jag hem, med bra mycket bättre humör, och lagade mat.
Nackdelen med dom är att det är stört omöjligt att få tag på ett par skor som passar. Jag har storlek 37 på längden, 39 på bredden och 41 på höjden. Höga och breda med andra ord, och den som någonsin stuckit näsan innanför dörrarna på en skoaffär vet redan att sådana skor inte existerar. Det blir alltid någon sorts kompromiss där man får försöka välja det par som klämmer minst och hoppas att dom stackars små fossingarna anpassar sig och utvecklar skyddande valkar på lämpliga ställen.
Sen har jag också det kompletterande problemet att min högerfot inte riktigt fungerar som den ska. Nerverna har inte riktigt läkt ordentligt efter att jag skadade ryggen förra året så höger ben är lite svagare än det vänstra och jag har nedsatt känsel i högerfoten, särskilt i tårna.
För den som inte reflekterat över detta faktum tidigare så kan jag upplysa om att korrekt fungerande tår är nödvändiga för att vissa modeller av skor ska sitta fast på fötterna. Jo, det stämmer. Det är sånt man inte riktigt tänker på förrän man inte har korrekt fungerande tår länge. Söta låga små ballerinaskor och såna där sköna sandaler som det bara är att kliva i är inte att tänka på längre. Det måste vara snören och remmar så skorna sitter fast förankrade.
Jag har lite svårt att förstå er som har hela garderoben full med skor. Var får ni tag på skorna? Visst har jag drömmar ibland om att bara kunna fiska fram dom perfekta skorna till dagens outfit, men den kärva verkligheten är att om jag väl hittar ett par dojor som passar och är sköna så bor jag i dom tills dom faller sönder och jag har dom till allt.
Ibland är man tyvärr tvungen. Skorna som jag inhandlade i höstas blir bara mer och mer obekväma för var dag som går, även om dom fortfarande är rätt så snygga. Jag har någon sorts fantasi om ett par skor som jag ser lite mer vuxen ut i. Visst är det skönt med gympadojor men på jobbet vill jag gärna snofsa till mig lite med kjolar och klänningar och då passar det inte så bra till alla gånger.
I alla fall blev det blev så att jag hamnade på Kupolen igår kväll. Kupolen, även känd som Tunatutten, är Borlänges största tempel helgat åt Mammon. Affär på affär på affär, kryddat med drösar av fjortisar, muzak, telefonabbonemangsförsäljare och skrikande barn omgärdat av stora fält av parkeringsplatser. Jag får nervösa ryckningar av stället. Jag blir olycklig. Så fort jag kliver genom portarna känner jag hur min vilja att leva sakta börjar sippra bort. Att gå dit direkt efter jobbet och försöka uträtta sina ärenden i hungrigt tillstånd är inte att rekommendera. Efter att ha inhandlat födelsedagspresent till far och kämpat mig igenom alla skoaffärer på bygget höll jag på att bryta ihop och börja störtböla inne på Ica Kvantums grönsaksavdelning för att dom inte hade färsk koriander.
Nya skor blev det i alla fall till slut. Ett par låga svarta fejk-converse för 129 spänn. Så där överdrivet eleganta och sofistikerade är dom ju inte men såååå sköna. Jag resonerar så att dom duger tills jag hittar mina drömskor.
Jag var tvungen att gå över till Willys sen och handla den där förbaskade koriandern. Det slutade med att jag beslutade mig för att jag inte klarade av att gå ett steg till i dom gamla obekväma skorna så jag satte mig ner på bänken i entrén och bytte helt sonika skor.
Sen promenerade jag hem, med bra mycket bättre humör, och lagade mat.
tisdag 27 april 2010
Att vägra be om ursäkt.
Ibland är det bra att be om ursäkt. Om man har gjort nåt riktigt jävla dumt till exempel, då är det bara att krypa till korset och erkänna sitt misstag. Om man har sårat någon, eller behandlat någon på ett dåligt sätt eller helt enkelt klantat till det. I sådana situationer är en ursäkt på sin plats.
Sen finns det situationer när det inte är det. Saker som folk tycker att man borde be om ursäkt för men även fast man inte alls behöver göra det.
Saker som att vara tjock till exempel. För verkar vara så att om man är tjock, då har man gjort något fel. Då måste man ursäkta sin blotta existens. Det är såna där fraser som 'Jo, jag vet att jag väger för mycket men jag försöker gå ner.' 'Det är ju inte hälsosamt egentligen.' 'Jag måste ju göra något, för barnens skull.' Till slut börjar hela livet cirkulera runt att be om ursäkt för sitt utseende.
Jag har en ursäkt jag också. Jag tränar fyra gånger i veckan och äter nyttig mat så jag är en duktig tjockis. Jag försöker. Att jag sen har en kroppstyp som aldrig kommer att bli smal på ett hälsosamt sätt spelar mindre roll eftersom jag i alla fall försöker. Gud förbjude att jag skulle vara nöjd som det är! Gud förbjude att jag skulle träna för att jag tycker att det är roligt och inte för att gå ner i vikt!
Men grejen är den att även om jag tillbringade hela dagarna med att sitta i soffan och käka munkar (mmmm....munkar...) så skulle jag fortfarande inte ha någon anledning att be om ursäkt. Jag skulle fortfarande ha precis lika stor rätt att vara nöjd med mig själv. Jag är inte skyldig någon att vara hälsosam eller att vara vacker eller att vara någonting alls överhuvudtaget egentligen. Jo förresten, jag är skyldig mina chefer att vara bra på mitt jobb för det betalar dom mig för. Men ingen kommer att betala mig för att vara smal och om någon skulle vilja göra det skulle jag i alla fall inte ta erbjudandet (se; kroppstyp som aldrig kommer att bli smal).
Min kropp, mina val. Och när det gäller min kropp är det bara jag som har något att säga till om.
Sen finns det situationer när det inte är det. Saker som folk tycker att man borde be om ursäkt för men även fast man inte alls behöver göra det.
Saker som att vara tjock till exempel. För verkar vara så att om man är tjock, då har man gjort något fel. Då måste man ursäkta sin blotta existens. Det är såna där fraser som 'Jo, jag vet att jag väger för mycket men jag försöker gå ner.' 'Det är ju inte hälsosamt egentligen.' 'Jag måste ju göra något, för barnens skull.' Till slut börjar hela livet cirkulera runt att be om ursäkt för sitt utseende.
Jag har en ursäkt jag också. Jag tränar fyra gånger i veckan och äter nyttig mat så jag är en duktig tjockis. Jag försöker. Att jag sen har en kroppstyp som aldrig kommer att bli smal på ett hälsosamt sätt spelar mindre roll eftersom jag i alla fall försöker. Gud förbjude att jag skulle vara nöjd som det är! Gud förbjude att jag skulle träna för att jag tycker att det är roligt och inte för att gå ner i vikt!
Men grejen är den att även om jag tillbringade hela dagarna med att sitta i soffan och käka munkar (mmmm....munkar...) så skulle jag fortfarande inte ha någon anledning att be om ursäkt. Jag skulle fortfarande ha precis lika stor rätt att vara nöjd med mig själv. Jag är inte skyldig någon att vara hälsosam eller att vara vacker eller att vara någonting alls överhuvudtaget egentligen. Jo förresten, jag är skyldig mina chefer att vara bra på mitt jobb för det betalar dom mig för. Men ingen kommer att betala mig för att vara smal och om någon skulle vilja göra det skulle jag i alla fall inte ta erbjudandet (se; kroppstyp som aldrig kommer att bli smal).
Min kropp, mina val. Och när det gäller min kropp är det bara jag som har något att säga till om.
måndag 26 april 2010
Vem bestämmer vad du får äta?
Jag hade en liten uppenbarelse igår. På senaste tiden har jag läst en massa om Intuitive eating, en filosofi som går ut på att lyssna på kroppens egna signaler. Inget bantande, inget kaloriräknande, inga regler för vad du får och inte får äta. Ät när du är hungrig, sluta ät när du är mätt, ät det du är sugen på. Utan tvekan den sundaste filosofin jag någonsin stött på.
Nu är det ju tyvärr så att även om hjärnan vet att något är rätt och riktigt så är det ändå himla svårt att verkligen leva efter det man tror på. Särskilt när man tillbringat femton år av sitt liv med att noja över mat. Jag försöker lära mig och det går, sakta men säkert, men jag ska inte förneka att jag fortfarande står och lusläser näringsinnehåll i affären och räknar kalorier de flesta av veckans dagar.
Nu till uppenbarelsen. För nån månad sen lämnade en kompis kvar en halvflaska vin här efter en fest och enligt 24-timmarsregeln så övergick den i min ägo. Nu var det vitt vin det handlade om och jag är helt igenom en rödvinsmänniska så det har inte blivit av att använda den där flarran. I alla fall bestämde jag mig för att laga en fiskgryta igår kväll för att bli av med den. I grytan skulle det bara vara två dl vin, så det blev ett glas över.
Hade det varit för ett halvår sen så hade jag haft två val beroende på vilket humör jag varit på just den kvällen. Antingen titta på det där vinglaset, snabbt räkna ut hur många kalorier det innehöll, tänka 'Nej, det går ju inte för sig att dricka vin en söndagkväll! Och så blir du tjock!' och raskt hälla bort alltihop. Val två skulle varit att tänka 'Man kan ju inte bara hälla bort vin sådär, det kostar ju pengar. Tänk på dom stackars fattiga barnen i Afrika som inte får nåt vin.' och sen raskt dricka upp alltihop (och naturligtvis få dåligt samvete efteråt p.g.a. att man inte kan dricka vin på en söndagkväll och särskilt inte när det är kalorier i vinet).
Igår började tankebanorna på precis det sättet, nämligen med att överväga kalorierna. Men sen stannade jag faktiskt upp, plockade fram Sunda Förnufts-Jennyh och sa till mig själv, "Nej stopp nu. Vänta litegrann. Känn efter, vill du dricka upp det där vinet?"
Efter en stunds övervägande blev svaret, "Ja, det vill jag."
Och Sunda Förnufts-Jennyh sa, "Toppen! Då får du göra det."
Så jag hällde upp mitt vin (Casillero del Diablo Chardonnay, om någon skulle undra, helt ok vin) och satte mig och väntade på att grytan skulle puttra färdigt och lyckades faktiskt få nästan tusen ord skrivna på ett fanfic som jag skjutit upp jättelänge.
Grytan smakade också mycket bra och när jag ätit upp den var jag mätt och hade ungefär halva vinglaset kvar. Jag diskade och röjde undan och smuttade lite mer vin och sen frågade Sunda Förnufts-Jennyh, "Hur är det, vill du ha resten av det där vinet?"
Och jag kände efter och svarade, "Nej, jag är nog nöjd som det är, men tack ändå."
Så ett halvt glas vin dracks upp utan dåligt samvete för kalorier och den andra halvan hälldes ut i slasken utan dåligt samvete för barnen i Afrika.
Tänk att få äta och dricka utan att ha det minsta lilla dåliga samvete för någonting! Det var något av en kick faktiskt. Jag får äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill. Men jag måste inte. Så himla enkelt egentligen.
Nu är det ju tyvärr så att även om hjärnan vet att något är rätt och riktigt så är det ändå himla svårt att verkligen leva efter det man tror på. Särskilt när man tillbringat femton år av sitt liv med att noja över mat. Jag försöker lära mig och det går, sakta men säkert, men jag ska inte förneka att jag fortfarande står och lusläser näringsinnehåll i affären och räknar kalorier de flesta av veckans dagar.
Nu till uppenbarelsen. För nån månad sen lämnade en kompis kvar en halvflaska vin här efter en fest och enligt 24-timmarsregeln så övergick den i min ägo. Nu var det vitt vin det handlade om och jag är helt igenom en rödvinsmänniska så det har inte blivit av att använda den där flarran. I alla fall bestämde jag mig för att laga en fiskgryta igår kväll för att bli av med den. I grytan skulle det bara vara två dl vin, så det blev ett glas över.
Hade det varit för ett halvår sen så hade jag haft två val beroende på vilket humör jag varit på just den kvällen. Antingen titta på det där vinglaset, snabbt räkna ut hur många kalorier det innehöll, tänka 'Nej, det går ju inte för sig att dricka vin en söndagkväll! Och så blir du tjock!' och raskt hälla bort alltihop. Val två skulle varit att tänka 'Man kan ju inte bara hälla bort vin sådär, det kostar ju pengar. Tänk på dom stackars fattiga barnen i Afrika som inte får nåt vin.' och sen raskt dricka upp alltihop (och naturligtvis få dåligt samvete efteråt p.g.a. att man inte kan dricka vin på en söndagkväll och särskilt inte när det är kalorier i vinet).
Igår började tankebanorna på precis det sättet, nämligen med att överväga kalorierna. Men sen stannade jag faktiskt upp, plockade fram Sunda Förnufts-Jennyh och sa till mig själv, "Nej stopp nu. Vänta litegrann. Känn efter, vill du dricka upp det där vinet?"
Efter en stunds övervägande blev svaret, "Ja, det vill jag."
Och Sunda Förnufts-Jennyh sa, "Toppen! Då får du göra det."
Så jag hällde upp mitt vin (Casillero del Diablo Chardonnay, om någon skulle undra, helt ok vin) och satte mig och väntade på att grytan skulle puttra färdigt och lyckades faktiskt få nästan tusen ord skrivna på ett fanfic som jag skjutit upp jättelänge.
Grytan smakade också mycket bra och när jag ätit upp den var jag mätt och hade ungefär halva vinglaset kvar. Jag diskade och röjde undan och smuttade lite mer vin och sen frågade Sunda Förnufts-Jennyh, "Hur är det, vill du ha resten av det där vinet?"
Och jag kände efter och svarade, "Nej, jag är nog nöjd som det är, men tack ändå."
Så ett halvt glas vin dracks upp utan dåligt samvete för kalorier och den andra halvan hälldes ut i slasken utan dåligt samvete för barnen i Afrika.
Tänk att få äta och dricka utan att ha det minsta lilla dåliga samvete för någonting! Det var något av en kick faktiskt. Jag får äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill. Men jag måste inte. Så himla enkelt egentligen.
lördag 24 april 2010
Fan i helvetes jävla skit!
Jag har blivit bestulen. Ett mycket elakt och hänsynslöst brott.
Morgonen började alldeles ypperligt med en bra joggingrunda i solskenet i sällskap med Dropkick Murphys. Jag spang till och med lite fortare nu än jag gjorde förra veckan märkte jag och det tycker jag är skitkul.
Efter förmiddagskaffe och smaskig macka började lördagsbestyren med undanröjning och tvätt. Mor min kommer och hälsar på i eftermiddag nämligen så jag behöver verkligen får allt det där undanstökat i god tid så jag slipper vara ett sönderstressat vrak när hon dyker upp och är kaffesugen.
Så jag samlade ihop min lortiga byk och vandrade glad i hågen ner i tvättstugan för att tvätta den. Kommer ner och vad får jag se?
Någon intelligensbefriad jävel har snott en av mina tvättmaskiner!
Glatt humör totalt bortblåst. Jag tvättar lakan och handdukar idag och behöver verkligen båda två, damnit!
I vanliga fall brukar tvätten gå hur smidigt som helst - lassa i tvätt, tvätta den, flytta över till torktumlaren, få saker uträttade under tiden som prylarna blir torra. Saker som jag verkligen behöver få uträttade idag. Mamma kommer klockan två! Jag har ingenting i skafferiet förutom en påse stenhårda katrinplommon! För att inte tala om den lilla detaljen att min dysfunktionella hjärna är beroende av att mina rutiner och mina planeringar håller annars blir den helförvirrad och jag blir (som det kanske märks) förbannad.
(Positivt är i alla fall att jag har dammat hela lägenheten och dammsugit av ren ilska.)
Så jag gjorde faktiskt något jättelöjligt som jag aldrig någonsin brukar göra i normala fall - jag skrev en arg lapp.
Det här är vad jag skrev: Det är helt OK att ta en maskin på min tid om jag inte använder den men fråga gärna först, TACK/Jennyh
Observera den totala avsaknaden av smilies och capslock på 'tack'. Ett riktigt bra exemplar av en passiv aggressiv arg lapp, eller hur? Trevlig och artig vid första anblicken men med enorma mängder vrede bubblande under ytan.
Det här är vad jag egentligen hade lust att skriva: Kära tvättmaskinstjuv, om jag någonsin får reda på vem du är så tänker jag campa utanför din dörr och bita dig i benet varje gång du går ut, bara så du vet. / Den maskerade tvättstugehämnaren
Den får jag spara till nästa gång.
Morgonen började alldeles ypperligt med en bra joggingrunda i solskenet i sällskap med Dropkick Murphys. Jag spang till och med lite fortare nu än jag gjorde förra veckan märkte jag och det tycker jag är skitkul.
Efter förmiddagskaffe och smaskig macka började lördagsbestyren med undanröjning och tvätt. Mor min kommer och hälsar på i eftermiddag nämligen så jag behöver verkligen får allt det där undanstökat i god tid så jag slipper vara ett sönderstressat vrak när hon dyker upp och är kaffesugen.
Så jag samlade ihop min lortiga byk och vandrade glad i hågen ner i tvättstugan för att tvätta den. Kommer ner och vad får jag se?
Någon intelligensbefriad jävel har snott en av mina tvättmaskiner!
Glatt humör totalt bortblåst. Jag tvättar lakan och handdukar idag och behöver verkligen båda två, damnit!
I vanliga fall brukar tvätten gå hur smidigt som helst - lassa i tvätt, tvätta den, flytta över till torktumlaren, få saker uträttade under tiden som prylarna blir torra. Saker som jag verkligen behöver få uträttade idag. Mamma kommer klockan två! Jag har ingenting i skafferiet förutom en påse stenhårda katrinplommon! För att inte tala om den lilla detaljen att min dysfunktionella hjärna är beroende av att mina rutiner och mina planeringar håller annars blir den helförvirrad och jag blir (som det kanske märks) förbannad.
(Positivt är i alla fall att jag har dammat hela lägenheten och dammsugit av ren ilska.)
Så jag gjorde faktiskt något jättelöjligt som jag aldrig någonsin brukar göra i normala fall - jag skrev en arg lapp.
Det här är vad jag skrev: Det är helt OK att ta en maskin på min tid om jag inte använder den men fråga gärna först, TACK/Jennyh
Observera den totala avsaknaden av smilies och capslock på 'tack'. Ett riktigt bra exemplar av en passiv aggressiv arg lapp, eller hur? Trevlig och artig vid första anblicken men med enorma mängder vrede bubblande under ytan.
Det här är vad jag egentligen hade lust att skriva: Kära tvättmaskinstjuv, om jag någonsin får reda på vem du är så tänker jag campa utanför din dörr och bita dig i benet varje gång du går ut, bara så du vet. / Den maskerade tvättstugehämnaren
Den får jag spara till nästa gång.
torsdag 22 april 2010
Viktiga fantasier
Jag har några favoritbloggar som jag läser. Hälsa är mer än en siffra till exempel, tog i tisdags upp den där listan från 43 things över de mest populära livsmålen folk har. Gissa vad som är på toppen av den listan? Just det.
'Lose weight.'
Man måste gå ned till plats nummer fem på listan innan man hittar 'Be happy' och ända ned till nummer 73 innan man hittar 'Love myself'.
Så det är alltså det som de allra flesta tycker är meningen med livet. Gå ner i vikt. Låter jävligt trist tycker jag. På min personliga lista så kommer både att vara lycklig och att älska mig själv långt före. Att gå ner i vikt gör jag mitt bästa för att kicka av listan helt och hållet.
Så vad är det egentligen som gör att det hamnar på förstaplatsen?
En annan av mina favoritbloggare, Kate Harding, skriver om The Fantasy of Being Thin. Du känner säkert igen den. Så fort du blir smal, då kommer du att vara en vacker och självsäker människa. Du kommer att ha ett bättre jobb. Du kommer att tillbringa din semester med att smutta på en paraplydrink vid poolkanten iklädd bikini medan solbrända muskulösa män slåss om att få smörja in dig med solkräm. Alla dina relationer kommer att bli toppenbra. Dina barn kommer att bli välartade och skötsamma. Du kommer... jag det är bara att fortsätta. Vi vet precis hur dom där fantasierna ser ut. Vi har dom allihop.
Jag har haft dom jag också. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv att om jag bara lyckades gå ner i vikt så skulle jag bli lycklig. Jag skulle alltid vara glad och alla skulle beundra mig. Jag skulle ge mig ut på långresor och äventyr. Jag skulle nog bli bättre på att skriva också när jag tänker närmare på saken. Och så skulle jag spela i band och bli berömd.
Jo hoppsan.
Långresor och äventyr låter ju kul i teorin, men jag är en hemkär vanemänniska och skulle tillbringa hela resan med att längta hem till min soffa. Spela i band... njae. Har jag inte haft tillräckligt mycket tålamod att lära mig spela ett instrument under de senaste tjugosju åren så kommer det knappast att inträffa i framtiden heller. Det där med att alltid vara glad gick ju också i stöpet. Depressionen är en konstant faktor i mitt liv och kommer inte magiskt att kureras av att jag blir smal.
Det är helt enkelt sån jag är. En rutinberoende, hemkär, lite smålat och tidvis deprimerad människa.
Min personlighet kommer inte att ändras för att mitt utseende gör det. Det fungerar inte på det sättet. Även om jag går ner fyrtio kilo så kommer jag fortfarande att vara rutinberoende, hemkär, smålat och deprimerad.
En målvikt är ingenting magiskt. Ingenting i ditt liv kommer att förändras bara för att vågen visar en specifik siffra. Det enda som kommer att hända är att du kommer att väga mindre.
Jag försöker ge upp dom där smala fantasierna nu. Det finns andra saker att koncentrera sig på än att gå ned i vikt. Både roligare saker och viktigare saker.
Leva till exempel.
'Lose weight.'
Man måste gå ned till plats nummer fem på listan innan man hittar 'Be happy' och ända ned till nummer 73 innan man hittar 'Love myself'.
Så det är alltså det som de allra flesta tycker är meningen med livet. Gå ner i vikt. Låter jävligt trist tycker jag. På min personliga lista så kommer både att vara lycklig och att älska mig själv långt före. Att gå ner i vikt gör jag mitt bästa för att kicka av listan helt och hållet.
Så vad är det egentligen som gör att det hamnar på förstaplatsen?
En annan av mina favoritbloggare, Kate Harding, skriver om The Fantasy of Being Thin. Du känner säkert igen den. Så fort du blir smal, då kommer du att vara en vacker och självsäker människa. Du kommer att ha ett bättre jobb. Du kommer att tillbringa din semester med att smutta på en paraplydrink vid poolkanten iklädd bikini medan solbrända muskulösa män slåss om att få smörja in dig med solkräm. Alla dina relationer kommer att bli toppenbra. Dina barn kommer att bli välartade och skötsamma. Du kommer... jag det är bara att fortsätta. Vi vet precis hur dom där fantasierna ser ut. Vi har dom allihop.
Jag har haft dom jag också. På något sätt lyckades jag övertyga mig själv att om jag bara lyckades gå ner i vikt så skulle jag bli lycklig. Jag skulle alltid vara glad och alla skulle beundra mig. Jag skulle ge mig ut på långresor och äventyr. Jag skulle nog bli bättre på att skriva också när jag tänker närmare på saken. Och så skulle jag spela i band och bli berömd.
Jo hoppsan.
Långresor och äventyr låter ju kul i teorin, men jag är en hemkär vanemänniska och skulle tillbringa hela resan med att längta hem till min soffa. Spela i band... njae. Har jag inte haft tillräckligt mycket tålamod att lära mig spela ett instrument under de senaste tjugosju åren så kommer det knappast att inträffa i framtiden heller. Det där med att alltid vara glad gick ju också i stöpet. Depressionen är en konstant faktor i mitt liv och kommer inte magiskt att kureras av att jag blir smal.
Det är helt enkelt sån jag är. En rutinberoende, hemkär, lite smålat och tidvis deprimerad människa.
Min personlighet kommer inte att ändras för att mitt utseende gör det. Det fungerar inte på det sättet. Även om jag går ner fyrtio kilo så kommer jag fortfarande att vara rutinberoende, hemkär, smålat och deprimerad.
En målvikt är ingenting magiskt. Ingenting i ditt liv kommer att förändras bara för att vågen visar en specifik siffra. Det enda som kommer att hända är att du kommer att väga mindre.
Jag försöker ge upp dom där smala fantasierna nu. Det finns andra saker att koncentrera sig på än att gå ned i vikt. Både roligare saker och viktigare saker.
Leva till exempel.
tisdag 20 april 2010
Att lära av sina misstag.
Haha, ibland har man timing. Igår skrev jag inlägg om att mat inte är farligt. I morse fick jag ett hurtigt coachmail från Viktklubb med den piffiga inledningen: "Faller du handlöst om du väl tagit den första tuggan av det du skulle undvika?"
Det hurtiga coachmailet fortsätter att berätta för mig om hur jag 'proppar i mig', hur jag 'gör fel' hur jag har 'glufsardagar', hur det 'går snett', hur jag har 'risksituationer', hur jag 'frossar' och hur jag ska försöka 'förebygga återfall'.
Nej, kära Viktklubb. Jag frossar inte och jag har inga glufsardagar. Jag äter. Jo, jag vet att jag är tjock och enligt er därför inte får äta som folk, men eftersom jag har en kropp som blir hungrig ibland, särskilt efter att den har tränat, så tänker jag faktiskt äta ändå.
Och när vi nu talar om att undvika saker. Jo, det finns faktiskt mat jag undviker att äta, nämligen mat jag inte tycker smakar gott. Det är inte så svårt. (Nej nu ljuger jag förresten. Det finns en sak som jag undviker fast jag tycker att det är jättegott och det är färsk ananas. Det är nämligen så att när jag äter färsk ananas så sväller min mun upp och börjar svida. Det är sorgligt eftersom jag älskar färsk ananas, men jag tycker om att ha en o-svidande mun också.)
Så här ligger det till. Jag är en vuxen människa. Jag får äta precis vad jag vill, precis när jag vill äta det. Vad, när och hur mycket jag äter är det ingen annan än jag som har något att göra med.
Nu ska jag i alla fall lära av mina misstag. Jag tänker avsäga mig dom där jävla hurtiga coachmailen.
Det hurtiga coachmailet fortsätter att berätta för mig om hur jag 'proppar i mig', hur jag 'gör fel' hur jag har 'glufsardagar', hur det 'går snett', hur jag har 'risksituationer', hur jag 'frossar' och hur jag ska försöka 'förebygga återfall'.
Nej, kära Viktklubb. Jag frossar inte och jag har inga glufsardagar. Jag äter. Jo, jag vet att jag är tjock och enligt er därför inte får äta som folk, men eftersom jag har en kropp som blir hungrig ibland, särskilt efter att den har tränat, så tänker jag faktiskt äta ändå.
Och när vi nu talar om att undvika saker. Jo, det finns faktiskt mat jag undviker att äta, nämligen mat jag inte tycker smakar gott. Det är inte så svårt. (Nej nu ljuger jag förresten. Det finns en sak som jag undviker fast jag tycker att det är jättegott och det är färsk ananas. Det är nämligen så att när jag äter färsk ananas så sväller min mun upp och börjar svida. Det är sorgligt eftersom jag älskar färsk ananas, men jag tycker om att ha en o-svidande mun också.)
Så här ligger det till. Jag är en vuxen människa. Jag får äta precis vad jag vill, precis när jag vill äta det. Vad, när och hur mycket jag äter är det ingen annan än jag som har något att göra med.
Nu ska jag i alla fall lära av mina misstag. Jag tänker avsäga mig dom där jävla hurtiga coachmailen.
måndag 19 april 2010
Mat är inte farligt!
Food isn't poison. The Fat Nutritionist
Det stör mig litegrann hur många av oss det är som verkar vara rädda för mat. Vi vill inte hamna i några matfällor. Vi måste se upp med vårt matberoende. Hela livet verkar gå ut på att göra sitt bästa för att undvika den där farliga otäcka maten. Att få i sig några kalorier för mycket är detsamma som enormt misslyckande.
Mat är inte farligt! (Jo förstås, om du skulle råka vara allergisk eller överkänslig mot nåt, eller ha dietrestriktioner på grund av medicinska skäl.) Mat bits inte. Mat gör dig inte sjuk. Mat gör dig mätt och förhoppningsvis glad.
Matberoende förresten? Ha! Visa mig en människa som inte är beroende av mat. Vi behöver mat för att leva.
Det är snarare det sätt vi har fått lära oss att äta på som är ohälsosamt. Sätt dig och tänk efter - när var egentligen första gången i ditt liv som du bestämde dig för att banta?
Jag var elva år gammal. Gick åt helvete förstås eftersom jag tycker att mat är gott och alla bantningsprogram just gick ut på att inte äta. Men ända sedan dess har min syn på mat varit skev. Jag har fått lära mig att mat är något som man måste se upp med. Att det finns 'bra' mat och 'dålig' mat. 'Bra' mat får man äta (men inte för mycket). 'Dålig' mat får man absolut inte stoppa i sig. Jag har fått lära mig hur stor en portion ska vara, hur många gram och deciliter av allt den ska innehålla. Mer än en portion får man absolut inte äta, även om man fortfarande skulle vara hungrig. Om man låter bli att ta efterrätt är man duktig även om man tycker att det är jättegott med glass och varm hjortronsylt.
Idag protesterar jag bestämt mot tanken på att det finns bra och dålig mat. Det finns MAT helt enkelt. Jag kan sträcka mig så långt som att det finns god mat och äcklig mat (fiskbullar till exempel ger mig rysningar och kallsvett...) Men sånt är ju subjektivt.
Det finns så mycket man kan vara rädd för som är betydligt farligare än mat. Säg att cigaretter är farliga till exempel och jag tänker inte protestera. Usla bilförare skrämmer mig en del också. Men chips? Nepp. Man dör inte av att äta chips. Chips är inte dåliga. Jag rekommenderar inte att leva på chips för då lär du ganska snabbt få näringsbrist, men i en varierad diet finns det visst plats för chips när du är sugen på det. Det betyder inte att du 'syndar'. Det betyder inte att du 'fuskar'. Det betyder inte att du 'trillar dit' eller 'går i fällan'. Det betyder helt enkelt att du är sugen på chips och följaktligen äter chips.
Just chips är för övrigt en sån där sak som många är jätterädda för. 'Om jag tar ett så kan jag inte sluta!' är en ganska vanlig fras. Gissa vad? Det går inte att äta hur mycket chips som helst. Det är fysiskt omöjligt att äta så många chips att du spricker. Du kommer aldrig någonsin att lyckas äta dig igenom hela chipshyllan på ICA. För eller senare blir du mätt. Kroppen kommer att säga 'Stopp, nu är det bra. Jag vill inte ha mer chips nu. Lite vatten skulle inte vara så dumt förresten för allt det här saltet har gjort mig ganska törstig.'
(Sen måste jag ju nämna att det finns fall där man faktiskt inte kan sluta äta. Hetsätning kalls det och det är en ätstörning. Den som lider av en ätstörning bör inte hålla på och banta och ha sig, utan istället söka vård och få hjälp att bli frisk. Och med hetsätning menar jag inte att man tar en extra portion till middag för att man tycker att det är gott.)
Jag försöker lära mig att lyssna på min kropp igen efter alla dessa år som jag lyssnat på kostråd och kaloritabeller och bantningstips. Det går inte alla dagar för jag har hunnit med att bli ganska matskadad under dom femton år som jag hållit på att misshandla min kropp med diverse dieter och jojobantande. Men under den här helgen har jag inte skrivit ned en enda kalori. Det känner jag mig stolt över!
Det stör mig litegrann hur många av oss det är som verkar vara rädda för mat. Vi vill inte hamna i några matfällor. Vi måste se upp med vårt matberoende. Hela livet verkar gå ut på att göra sitt bästa för att undvika den där farliga otäcka maten. Att få i sig några kalorier för mycket är detsamma som enormt misslyckande.
Mat är inte farligt! (Jo förstås, om du skulle råka vara allergisk eller överkänslig mot nåt, eller ha dietrestriktioner på grund av medicinska skäl.) Mat bits inte. Mat gör dig inte sjuk. Mat gör dig mätt och förhoppningsvis glad.
Matberoende förresten? Ha! Visa mig en människa som inte är beroende av mat. Vi behöver mat för att leva.
Det är snarare det sätt vi har fått lära oss att äta på som är ohälsosamt. Sätt dig och tänk efter - när var egentligen första gången i ditt liv som du bestämde dig för att banta?
Jag var elva år gammal. Gick åt helvete förstås eftersom jag tycker att mat är gott och alla bantningsprogram just gick ut på att inte äta. Men ända sedan dess har min syn på mat varit skev. Jag har fått lära mig att mat är något som man måste se upp med. Att det finns 'bra' mat och 'dålig' mat. 'Bra' mat får man äta (men inte för mycket). 'Dålig' mat får man absolut inte stoppa i sig. Jag har fått lära mig hur stor en portion ska vara, hur många gram och deciliter av allt den ska innehålla. Mer än en portion får man absolut inte äta, även om man fortfarande skulle vara hungrig. Om man låter bli att ta efterrätt är man duktig även om man tycker att det är jättegott med glass och varm hjortronsylt.
Idag protesterar jag bestämt mot tanken på att det finns bra och dålig mat. Det finns MAT helt enkelt. Jag kan sträcka mig så långt som att det finns god mat och äcklig mat (fiskbullar till exempel ger mig rysningar och kallsvett...) Men sånt är ju subjektivt.
Det finns så mycket man kan vara rädd för som är betydligt farligare än mat. Säg att cigaretter är farliga till exempel och jag tänker inte protestera. Usla bilförare skrämmer mig en del också. Men chips? Nepp. Man dör inte av att äta chips. Chips är inte dåliga. Jag rekommenderar inte att leva på chips för då lär du ganska snabbt få näringsbrist, men i en varierad diet finns det visst plats för chips när du är sugen på det. Det betyder inte att du 'syndar'. Det betyder inte att du 'fuskar'. Det betyder inte att du 'trillar dit' eller 'går i fällan'. Det betyder helt enkelt att du är sugen på chips och följaktligen äter chips.
Just chips är för övrigt en sån där sak som många är jätterädda för. 'Om jag tar ett så kan jag inte sluta!' är en ganska vanlig fras. Gissa vad? Det går inte att äta hur mycket chips som helst. Det är fysiskt omöjligt att äta så många chips att du spricker. Du kommer aldrig någonsin att lyckas äta dig igenom hela chipshyllan på ICA. För eller senare blir du mätt. Kroppen kommer att säga 'Stopp, nu är det bra. Jag vill inte ha mer chips nu. Lite vatten skulle inte vara så dumt förresten för allt det här saltet har gjort mig ganska törstig.'
(Sen måste jag ju nämna att det finns fall där man faktiskt inte kan sluta äta. Hetsätning kalls det och det är en ätstörning. Den som lider av en ätstörning bör inte hålla på och banta och ha sig, utan istället söka vård och få hjälp att bli frisk. Och med hetsätning menar jag inte att man tar en extra portion till middag för att man tycker att det är gott.)
Jag försöker lära mig att lyssna på min kropp igen efter alla dessa år som jag lyssnat på kostråd och kaloritabeller och bantningstips. Det går inte alla dagar för jag har hunnit med att bli ganska matskadad under dom femton år som jag hållit på att misshandla min kropp med diverse dieter och jojobantande. Men under den här helgen har jag inte skrivit ned en enda kalori. Det känner jag mig stolt över!
fredag 16 april 2010
Smal =/= hälsosam
Idag blir det ett långt, lite småseriöst och halvgrinigt inlägg.
Jag läste en artikel i Aftonbladet precis om pommes frites. Tydligen är det en gymterm för personer som är smala som stickor trots att dom stoppar i sig en massa skräpmat. Aftonbladet är för övrigt inte min favorittidning i världen, men just den här artikeln fångade mitt öga litegrann. Tyvärr har jag inte lyckats hitta orginalstudien (den ska vara publicerad i Archives of Internal Medicine) men den går tydligen ut på att dom har kollat på 48 000 pers och kommit fram till att risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar fördubblas för kvinnor om dom äter mycket snabba kolhydrater. Just det var väl inte nån större överraskning. Det som jag gillade med just den här artikeln är att dom särskilt skriver att risken är lika hög vare sig man är tjock eller smal. Det handlar om vad man ÄTER, inte hur man SER UT.
Som tjockis är det lätt att man får bära hela samhällets hälsohysteri. Vi är en EPIDEMI, vi kommer att DÖ I FÖRTID av HJÄRT OCH KÄRLSJUKDOMAR, vi kommer att få DIABETES, vi kommer att få LEDPROBLEM, etc.etc.etc.
TJOCK har blivit synonymt med OHÄLSOSAM.
Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Ta en tjock människa som äter vettigt och tränar regelbundet. Ta en smal människa som tillbringar sin fritid i tvsoffan och lever på kaffe och cigaretter. Vem löper mest risk för ohälsa?
(Och kom inte dragande med den gamla trötta devisen att 'om du tränar och äter rätt blir du smal'. FEL. Om du tränar som en tok och svälter dig kan du tvinga kroppen att bli smal men ärligt talat - såvida du inte är naturligt smal kommer du att ha stora problem att hålla dig kvar där. )
Ni känner väl igen dom där välmenande kommentarerna från vänner och familj. "Lilla vän, ska du inte försöka gå ner lite i vikt? Jag tänker ju bara på din HÄLSA."
Nej nej nej NEJ! Sluta ljug din ljugpotta! Du bryr dig inte det minsta om min hälsa, du tycker bara att det är obehagligt att jag är tjock. Om du VERKLIGEN brydde dig om min hälsa så skulle du ge mig bidrag till träningskläder eller tipsa mig om en riktigt bra och billig kiropraktor eller hålla koll på mig och tala om för mig när det är dags att gå till doktorn och få nytt recept på antidepp (jag är lite dålig på att bedöma det själv nämligen) eller rycka ciggen ur handen på mig om du skulle få syn på mig med en sådan.
Låt mig berätta historien om senaste gången jag tappade en massa kilon.
Såhär var det. Jag hade ett själadödande kundtjänstjobb på jättestort callcenter med omöjliga krav och oförstående chefer. Med andra ord hade jag en tillvaro som gjorde mig sjuk. Till slut spatserade jag till tant doktorn och sa "Hej, jag mår piss, ge mig min medicin." (Jag har haft depressioner förut nämligen och vet att medicinen gör mig normal igen.)
Antidepp har, som ni kanske vet, en del mysko biverkningar. Just den sort jag brukar äta för med sig att jag a.) får skumma tics och ryckningar i händerna och b.)tappar aptiten under de första två-tre veckorna. Det är inte hela världen tycker jag för aptiten kommer tillbaka och ticsen kan jag leva med så länge jag får tillbaka förmågan att skratta.
I alla fall så sa jag upp mig från äckeljobbet och flyttade hem till mor och far för att bli frisk igen. Efter tre veckor på antidepp hade jag gått ner fem kilo, mest av allt för att maten inte smakade någonting alls och jag åt enbart för att hålla mig vid liv. Jag var arbetslös och sysslolös och fördrev tiden med att gå långpromenader flera gånger om dan.
Just då tyckte jag det var jättebra. Jag fick en massa komplimanger för att jag gått ner i vikt och alla tyckte det var jättebra och att jag såg så pigg ut och heja heja och grattis. Sånt är ju alltid kul så jag bestämde mig för att försöka gå ner lite mer och få ännu mer komplimanger. Det funkade och jag tappade en 20 kilo på ett halvår. (Sen fick jag diskbråck och kunde inte röra mig och var trött och hade ont hela tiden och gick upp alltihop igen.)
Nu så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta det där en hel massa. Jag började gå ner i vikt för att jag var SJUK. Visst, jag började må bättre under tiden som jag gick ned, men berodde det på att jag gick ned i vikt eller på att jag fick behandling mot min SJUKDOM, en sjukdom som får mig att må dåligt och känna mig värdelös.
Att gå ner i vikt är ingen mirakelkur i sig även om det är många lata läkare som vill få oss att tro det. Tydligen hjälper viktnedgång mot allt - från depression via ledbekymmer till infertilitet. (Inte en tanke på att det kan vara medicinska besvär som faktiskt ligger bakom övervikten. Nej, gör dig av med symptomet så ska du se att sjukdomen går över!)
"Men jag mår faktiskt PSYKISKT dåligt av att vara tjock!" säger nån. Javisst, det är det många som gör. Vi blir tvångsmatade hela dagarna med snedvridna ideal som säger att det är DÅLIGT att vara tjock. Inte fan är det konstigt att folk mår dåligt. Men ärligt talat - mår du så fruktansvärt dåligt så tvivlar jag starkt på att du kommer att må bättre för att du går ner i vikt.
Jepp, jag är tjock. Men du kan ge dig fan på att jag är mer hälsosam än min pinnsmala granne som tar bilen överallt, röker som en skorsten och lever på pizza.
Jag läste en artikel i Aftonbladet precis om pommes frites. Tydligen är det en gymterm för personer som är smala som stickor trots att dom stoppar i sig en massa skräpmat. Aftonbladet är för övrigt inte min favorittidning i världen, men just den här artikeln fångade mitt öga litegrann. Tyvärr har jag inte lyckats hitta orginalstudien (den ska vara publicerad i Archives of Internal Medicine) men den går tydligen ut på att dom har kollat på 48 000 pers och kommit fram till att risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar fördubblas för kvinnor om dom äter mycket snabba kolhydrater. Just det var väl inte nån större överraskning. Det som jag gillade med just den här artikeln är att dom särskilt skriver att risken är lika hög vare sig man är tjock eller smal. Det handlar om vad man ÄTER, inte hur man SER UT.
Som tjockis är det lätt att man får bära hela samhällets hälsohysteri. Vi är en EPIDEMI, vi kommer att DÖ I FÖRTID av HJÄRT OCH KÄRLSJUKDOMAR, vi kommer att få DIABETES, vi kommer att få LEDPROBLEM, etc.etc.etc.
TJOCK har blivit synonymt med OHÄLSOSAM.
Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Ta en tjock människa som äter vettigt och tränar regelbundet. Ta en smal människa som tillbringar sin fritid i tvsoffan och lever på kaffe och cigaretter. Vem löper mest risk för ohälsa?
(Och kom inte dragande med den gamla trötta devisen att 'om du tränar och äter rätt blir du smal'. FEL. Om du tränar som en tok och svälter dig kan du tvinga kroppen att bli smal men ärligt talat - såvida du inte är naturligt smal kommer du att ha stora problem att hålla dig kvar där. )
Ni känner väl igen dom där välmenande kommentarerna från vänner och familj. "Lilla vän, ska du inte försöka gå ner lite i vikt? Jag tänker ju bara på din HÄLSA."
Nej nej nej NEJ! Sluta ljug din ljugpotta! Du bryr dig inte det minsta om min hälsa, du tycker bara att det är obehagligt att jag är tjock. Om du VERKLIGEN brydde dig om min hälsa så skulle du ge mig bidrag till träningskläder eller tipsa mig om en riktigt bra och billig kiropraktor eller hålla koll på mig och tala om för mig när det är dags att gå till doktorn och få nytt recept på antidepp (jag är lite dålig på att bedöma det själv nämligen) eller rycka ciggen ur handen på mig om du skulle få syn på mig med en sådan.
Låt mig berätta historien om senaste gången jag tappade en massa kilon.
Såhär var det. Jag hade ett själadödande kundtjänstjobb på jättestort callcenter med omöjliga krav och oförstående chefer. Med andra ord hade jag en tillvaro som gjorde mig sjuk. Till slut spatserade jag till tant doktorn och sa "Hej, jag mår piss, ge mig min medicin." (Jag har haft depressioner förut nämligen och vet att medicinen gör mig normal igen.)
Antidepp har, som ni kanske vet, en del mysko biverkningar. Just den sort jag brukar äta för med sig att jag a.) får skumma tics och ryckningar i händerna och b.)tappar aptiten under de första två-tre veckorna. Det är inte hela världen tycker jag för aptiten kommer tillbaka och ticsen kan jag leva med så länge jag får tillbaka förmågan att skratta.
I alla fall så sa jag upp mig från äckeljobbet och flyttade hem till mor och far för att bli frisk igen. Efter tre veckor på antidepp hade jag gått ner fem kilo, mest av allt för att maten inte smakade någonting alls och jag åt enbart för att hålla mig vid liv. Jag var arbetslös och sysslolös och fördrev tiden med att gå långpromenader flera gånger om dan.
Just då tyckte jag det var jättebra. Jag fick en massa komplimanger för att jag gått ner i vikt och alla tyckte det var jättebra och att jag såg så pigg ut och heja heja och grattis. Sånt är ju alltid kul så jag bestämde mig för att försöka gå ner lite mer och få ännu mer komplimanger. Det funkade och jag tappade en 20 kilo på ett halvår. (Sen fick jag diskbråck och kunde inte röra mig och var trött och hade ont hela tiden och gick upp alltihop igen.)
Nu så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta det där en hel massa. Jag började gå ner i vikt för att jag var SJUK. Visst, jag började må bättre under tiden som jag gick ned, men berodde det på att jag gick ned i vikt eller på att jag fick behandling mot min SJUKDOM, en sjukdom som får mig att må dåligt och känna mig värdelös.
Att gå ner i vikt är ingen mirakelkur i sig även om det är många lata läkare som vill få oss att tro det. Tydligen hjälper viktnedgång mot allt - från depression via ledbekymmer till infertilitet. (Inte en tanke på att det kan vara medicinska besvär som faktiskt ligger bakom övervikten. Nej, gör dig av med symptomet så ska du se att sjukdomen går över!)
"Men jag mår faktiskt PSYKISKT dåligt av att vara tjock!" säger nån. Javisst, det är det många som gör. Vi blir tvångsmatade hela dagarna med snedvridna ideal som säger att det är DÅLIGT att vara tjock. Inte fan är det konstigt att folk mår dåligt. Men ärligt talat - mår du så fruktansvärt dåligt så tvivlar jag starkt på att du kommer att må bättre för att du går ner i vikt.
Jepp, jag är tjock. Men du kan ge dig fan på att jag är mer hälsosam än min pinnsmala granne som tar bilen överallt, röker som en skorsten och lever på pizza.
torsdag 15 april 2010
Fel på mig eller kläderna?
"Jag har fel kropp för dom här kläderna," säger lillasyster.
"Det har du inte alls det," säger jag. "Det är kläderna som är fel för din kropp."
Det börjar bli vår och dags att byta ut tjocktröjorna och jeansen och yllesockorna mot nätta vårklänningar och t-shirtar. Det börjar bli dags att förbereda sig inför (åh, detta förhatliga fenomen...) Beach 2010. Genast börjar alla rubrikerna dyka upp. "Fixa bästa bikiniformen!" "Smal vår!" "Ny diet - vatten och luft (men var försiktig med vattnet för det kan du bli tjock av)! Du blir ledsen och undernärd men det är det värt!"
Jag läser bloggar. Någon är deprimerad för att hon inte lyckats gå ner ett kilo i veckan (som om kroppen vore nån sorts jävla maskin som man bara kan ställa in på automatisk viktnedgång i precis den takt man vill). Någon käkar Nutrilett istället för mat och är hungrig hela tiden. Någon tittar på sig själv i provrumsspeglar och gråter.
VARFÖR? Vad är det för ideal vi har egentligen? Vad är det som är fel med vårt samhälle när vi känner att vi måste behandla (eller snarare misshandla) oss själva på det här sättet.
Har du storlek 38 på skor, inte fan försöker du väl klämma i dom i en trettisexa! Det leder till smärtor och skavsår. Inte försöker du förminska dina fötter heller, såvida du inte är något så in i bomben korkad att du verkligen tror att det kommer att göra någon nytta. Så varför måste vi plåga våra kroppar på detta sätt?
I vår tänker jag bara köpa kläder som passar på mig. Om det råkar stå BiB på dom skiter jag fullständigt i. Dom butiker som inte har kläder i min storlek får heller inga pengar av mig, så enkelt är det.
För att övergå till något mer glädjande så gick det skitbra att springa igår! Ikväll ska jag till simhallen och se om jag lyckas få fason på den där bröstsimstekniken.
"Det har du inte alls det," säger jag. "Det är kläderna som är fel för din kropp."
Det börjar bli vår och dags att byta ut tjocktröjorna och jeansen och yllesockorna mot nätta vårklänningar och t-shirtar. Det börjar bli dags att förbereda sig inför (åh, detta förhatliga fenomen...) Beach 2010. Genast börjar alla rubrikerna dyka upp. "Fixa bästa bikiniformen!" "Smal vår!" "Ny diet - vatten och luft (men var försiktig med vattnet för det kan du bli tjock av)! Du blir ledsen och undernärd men det är det värt!"
Jag läser bloggar. Någon är deprimerad för att hon inte lyckats gå ner ett kilo i veckan (som om kroppen vore nån sorts jävla maskin som man bara kan ställa in på automatisk viktnedgång i precis den takt man vill). Någon käkar Nutrilett istället för mat och är hungrig hela tiden. Någon tittar på sig själv i provrumsspeglar och gråter.
VARFÖR? Vad är det för ideal vi har egentligen? Vad är det som är fel med vårt samhälle när vi känner att vi måste behandla (eller snarare misshandla) oss själva på det här sättet.
Har du storlek 38 på skor, inte fan försöker du väl klämma i dom i en trettisexa! Det leder till smärtor och skavsår. Inte försöker du förminska dina fötter heller, såvida du inte är något så in i bomben korkad att du verkligen tror att det kommer att göra någon nytta. Så varför måste vi plåga våra kroppar på detta sätt?
I vår tänker jag bara köpa kläder som passar på mig. Om det råkar stå BiB på dom skiter jag fullständigt i. Dom butiker som inte har kläder i min storlek får heller inga pengar av mig, så enkelt är det.
För att övergå till något mer glädjande så gick det skitbra att springa igår! Ikväll ska jag till simhallen och se om jag lyckas få fason på den där bröstsimstekniken.
onsdag 14 april 2010
En glassdag!
Idag blir det ett tråkigt och lite svamligt inlägg tror jag för jag har inte riktigt någon motivation att komma på något djupt och seriöst att skriva om.
Det är solsken. Jag ska springa ikväll och sitter och klickar runt på I Form för att leta efter nya lämpliga rundor. Den jag har börjar bli lite småtråkig nämligen. I Form har för övrigt en jättebra funktion där man kan lägga in sina egna rundor på kartan och se hur långa dom är. Det tycker jag är kul.
Den håller jag på och läser en massa om intervaller och backträning och dylika roligheter. Intervaller sysslar jag för övrigt redan med. (För det är roligare att säga att man ägnar sig åt intervallträning än att man inte orkar springa hela vägen utan måste stanna och gå då och då.) Marathonlopp läser jag också en massa om. Det verkar kul. En vän till mig ska springa London Marathon i slutet av April (för övrigt en av personerna som inspirerat mig till att börja springa). Kanske nåt att satsa på. Inte just nu förstås, men om ett par år kanske... mitt nya mål (förutom zombiejägarmålet) - Stockholm Marathon 2012. Vem är på?
Idag kom för övrigt glassgubben och packade i en massa glass i vår frys på jobbet. Herr Chef sitter och mumsar som bäst. Jag har för avsikt att äta en Magnum Strawberry White till eftermiddagskaffet. Är även sugen på att testa den nya Ben&Jerrys Peanut Butter Cookie Dough men några såna beställde vi inte hem så jag får ingen just idag. Om det är nån som har provat så kan ni väl tala om ifall den var god eller inte?
Det är solsken. Jag ska springa ikväll och sitter och klickar runt på I Form för att leta efter nya lämpliga rundor. Den jag har börjar bli lite småtråkig nämligen. I Form har för övrigt en jättebra funktion där man kan lägga in sina egna rundor på kartan och se hur långa dom är. Det tycker jag är kul.
Den håller jag på och läser en massa om intervaller och backträning och dylika roligheter. Intervaller sysslar jag för övrigt redan med. (För det är roligare att säga att man ägnar sig åt intervallträning än att man inte orkar springa hela vägen utan måste stanna och gå då och då.) Marathonlopp läser jag också en massa om. Det verkar kul. En vän till mig ska springa London Marathon i slutet av April (för övrigt en av personerna som inspirerat mig till att börja springa). Kanske nåt att satsa på. Inte just nu förstås, men om ett par år kanske... mitt nya mål (förutom zombiejägarmålet) - Stockholm Marathon 2012. Vem är på?
Idag kom för övrigt glassgubben och packade i en massa glass i vår frys på jobbet. Herr Chef sitter och mumsar som bäst. Jag har för avsikt att äta en Magnum Strawberry White till eftermiddagskaffet. Är även sugen på att testa den nya Ben&Jerrys Peanut Butter Cookie Dough men några såna beställde vi inte hem så jag får ingen just idag. Om det är nån som har provat så kan ni väl tala om ifall den var god eller inte?
måndag 12 april 2010
Run like no one's watching.
You know, I run like I did when I was a kid because that's the only way it's fun. You know? I'm mean, didn't you even run so fast you thought your legs were gonna fall off? - Phoebe Buffay
Jag kom att tänka på ett gammalt Vänner-avsnitt igår. Ni kommer säkert ihåg, det är det där Phoebe springer fult. Kort sammanfattning - Rachel och Phoebe börjar springa tillsammans och det visar sig att Phoebe springer så fult att Rachel skäms över att springa med henne.
När jag tänker på det där avsnittet så blir jag grinig och vill slå Rachel litegrann. Jag tycker att hon är dum och ytlig (okej, det är Rachel vi pratar om, men ändå) som måste skämmas för sin vän istället för att glädjas med henne. Phoebe springer på det sätt hon tycker är roligt och bryr sig inte särskilt mycket om hur det ser ut.
(För den intresserade kan jag upplysa om att det hela slutar med att Rachel testar Phoebes sätt att springa och tycker att det är jättekul och befriande och sen springer hon in i en häst. Just det har egentligen inte något med det här blogginlägget att göra.)
Jag tror att det är många av oss som avstår från att träna för att vi är rädda för vad folk ska tycka om oss. Vi är rädda för att valkarna ska dallra för mycket i joggingspåret. Vi är rädda för att vi inte ska orka alla armhävningarna på Friskisen. Vi är rädda för att folk ska titta på oss och skratta åt oss. Det är som om vi inte tränar för vår egen skull utan för andras.
Det blir lite fel då tycker jag. Anledningen till att man tränar borde väl vara att man vill bli stark och frisk och må bra? Att man vill skaffa sig bättre kondition, att man vill bygga muskler, att man vill orka mer? (Eller att man vill kunna springa ifrån zombies, men det kan vi lämna därhän.)
Jag ser säkert ut som en idiot när jag är ute och springer. Fort går det inte kan jag säga. Min löpstil kan bäst beskrivas som lätt skumpande. Men jag orkar springa längre nu än jag gjorde för tre veckor sen och jag har roligt. Hur det ser ut när jag simmar ska jag inte alls uttala mig om. Antagligen liknar jag mest ett frustande poolmonster. Igår skrämde jag till och med bort en farbror som förirrade sig in på min bana. Han betraktade mitt plaskande en stund och sen avvek han raskt.
Det skiter jag i. När jag tränar existerar bara jag. Och om någon skulle flina och peka så flinar jag bara tillbaka.
Jag kom att tänka på ett gammalt Vänner-avsnitt igår. Ni kommer säkert ihåg, det är det där Phoebe springer fult. Kort sammanfattning - Rachel och Phoebe börjar springa tillsammans och det visar sig att Phoebe springer så fult att Rachel skäms över att springa med henne.
När jag tänker på det där avsnittet så blir jag grinig och vill slå Rachel litegrann. Jag tycker att hon är dum och ytlig (okej, det är Rachel vi pratar om, men ändå) som måste skämmas för sin vän istället för att glädjas med henne. Phoebe springer på det sätt hon tycker är roligt och bryr sig inte särskilt mycket om hur det ser ut.
(För den intresserade kan jag upplysa om att det hela slutar med att Rachel testar Phoebes sätt att springa och tycker att det är jättekul och befriande och sen springer hon in i en häst. Just det har egentligen inte något med det här blogginlägget att göra.)
Jag tror att det är många av oss som avstår från att träna för att vi är rädda för vad folk ska tycka om oss. Vi är rädda för att valkarna ska dallra för mycket i joggingspåret. Vi är rädda för att vi inte ska orka alla armhävningarna på Friskisen. Vi är rädda för att folk ska titta på oss och skratta åt oss. Det är som om vi inte tränar för vår egen skull utan för andras.
Det blir lite fel då tycker jag. Anledningen till att man tränar borde väl vara att man vill bli stark och frisk och må bra? Att man vill skaffa sig bättre kondition, att man vill bygga muskler, att man vill orka mer? (Eller att man vill kunna springa ifrån zombies, men det kan vi lämna därhän.)
Jag ser säkert ut som en idiot när jag är ute och springer. Fort går det inte kan jag säga. Min löpstil kan bäst beskrivas som lätt skumpande. Men jag orkar springa längre nu än jag gjorde för tre veckor sen och jag har roligt. Hur det ser ut när jag simmar ska jag inte alls uttala mig om. Antagligen liknar jag mest ett frustande poolmonster. Igår skrämde jag till och med bort en farbror som förirrade sig in på min bana. Han betraktade mitt plaskande en stund och sen avvek han raskt.
Det skiter jag i. När jag tränar existerar bara jag. Och om någon skulle flina och peka så flinar jag bara tillbaka.
lördag 3 april 2010
Mat är gott!
Idag är en bra dag. Frukost, joggingrunda i solsken på lerig vårväg, påsklunch hos mormor följt av promenad med mormor på ännu en lerig vårväg. Vi såg årets första nässelfjäril! Sedan har resten av dagen ägnats åt att slappa.
Det krävs viss planering inför ett påskbord. Min metod är att ta lite av allt på tallriken redan från början. Annars är risken att man är mätt redan efter sillen och inte orkar med resten av godsakerna. Istället kan man äta en mumsbit här och där och hinner på så sätt med både sill och ägg och kräftstjärtsröra och potatis och spenatpaj och kallrökt lax och kycklingspett med svampsås och kycklingleverpastej innan magen säger stopp. En nybakad brödskiva med ost, lite sallad, och ett glas kall Oppigårds på det så är man sedan mätt och glad. Tyvärr orkade jag inte riiiiktigt med efterrätten, vilket var synd eftersom jag älskar maräng.
Nu vankas det middag och jag funderar lite smått över hur det kommer sig att även om jag har tänkt att komma hem och bara äta mat som andra människor har lagat så slutar det alltid med att jag hamnar vid köksbänken. Resten av familjen ska äta köttgryta och för min del blir det en improviserad currydoftande kycklinggryta med morötter och spenat. Ett glas Oude Kaap ska jag nog också dricka till. Det blev inget vin i går kväll nämligen eftersom jag skulle ut och springa i morse.
Glad äggätardag!
Det krävs viss planering inför ett påskbord. Min metod är att ta lite av allt på tallriken redan från början. Annars är risken att man är mätt redan efter sillen och inte orkar med resten av godsakerna. Istället kan man äta en mumsbit här och där och hinner på så sätt med både sill och ägg och kräftstjärtsröra och potatis och spenatpaj och kallrökt lax och kycklingspett med svampsås och kycklingleverpastej innan magen säger stopp. En nybakad brödskiva med ost, lite sallad, och ett glas kall Oppigårds på det så är man sedan mätt och glad. Tyvärr orkade jag inte riiiiktigt med efterrätten, vilket var synd eftersom jag älskar maräng.
Nu vankas det middag och jag funderar lite smått över hur det kommer sig att även om jag har tänkt att komma hem och bara äta mat som andra människor har lagat så slutar det alltid med att jag hamnar vid köksbänken. Resten av familjen ska äta köttgryta och för min del blir det en improviserad currydoftande kycklinggryta med morötter och spenat. Ett glas Oude Kaap ska jag nog också dricka till. Det blev inget vin i går kväll nämligen eftersom jag skulle ut och springa i morse.
Glad äggätardag!
fredag 2 april 2010
HJÄLP! Hur ska vi klara PÅSKEN? (med bonusrecept)
Tycker det är trevligt att få vara ledig på grund av att en åsneridande revolutionär från Palestina dog för 2000 år sedan. Det ska vi fira genom att käka snask, proppa i oss ägg och ta några kalla ;-) - polare på Facebook
Usch vad jobbigt det är med påsk! Hur i all världen ska vi klara av alla frestelser? Skinka och köttbullar och sill, för att inte tala om GODIS. Hela stora påskägg helt bräddfulla med godis. Dom kommer att ligga överallt och göra sitt allra bästa för att sätta krokben för oss. Ondskefulla är dom! Så hur i all världen ska man tackla den här påskhelgen egentligen? En enda hemlagad köttbulle för mycket i magen kan ju faktiskt FÖRSTÖRA ALLT!
Det gäller att göra upp strategier i förväg har jag fått tips om. Planera hela helgen noggrant så att man kan vara helt säker på att inte förirra sig av banan.
Jag har följaktligen gjort upp en liten strategi som ni kan få ta del av om ni vill. Den är som följer:
Långfredag:
-Baka bröd och testa receptet på Tzatzikisill.
-Stryka lite tvätt och packa lite prylar.
-Plocka ut mina nygräddade brödlimpor ur ugnen, lägga dom i små påsar, och ge en till lilla mor och den andra till lilla mormor.
-Käka lunch.
-Hoppa på bussen ut till mor och far.
-Dricka kaffe.
-Kanske gå en liten promenad.
-Äta min favoritmat, nämligen mat som någon annan har lagat åt mig!
-Slappa.
Påskafton:
-Vakna upp till den ljuva stämman av en hungrig Bossekatt.
-Käka frukost och springa en sväng.
-Duscha och sätta på mig den übersnygga klänningen som jag köpte på rea på Indiska och som passar mig som om den var sydd enbart för mig.
-Gå till lilla mormor och hjälpa henne att förbereda påsklunchen.
-Äta påsklunch. Förhoppningsvis med en kall Oppigårds till, om farsgubben har varit förutseende nog att inhandla sådana, för det har nämligen inte jag.
-Smälta maten. Kanske gå en liten promenad.
-Slappa.
Påskdagen:
-Slappa.
-Äta mat.
-Slappa ännu mer.
Det hela kommer antagligen att varvas med ganska stora mängder kaffe och en del godis. Dessutom tänker jag klappa mycket på min katt, prata mycket med min mormor, dryga mig mycket med mina systrar och antagligen blogga en del.
Låter som en rätt så bra strategi, eller hur?
Saker jag inte tänker göra är: Oroa mig över kalorier, oroa mig över vågen på måndag, oroa mig över hur mycket alla andra äter eller inte äter. Oroande gör mig till en tråkig människa och min familj ska inte behöva umgås med Jobbiga Tråk-Jennyh över helgen.
Här är mina recept på bröd och sill förresten om det är nån som skulle ha lust att kopiera hela strategin. Dom kommer båda två från Matmagasinet, som för övrigt är en helbra tidning.
Müslibröd med torkade tranbär
2 limpor
100 g smör
6 dl mjölk
25 g jäst
1 ägg
1 msk salt
2 msk honung
12-13 dl vetemjöl special
2 dl fint rågmjöl
1 dl havrekli
1 dl vetegroddar
1 dl grovhackade hasselnötter (står det i receptet men jag tycker inte om nötter så jag brukar ta 1 dl russin istället)
1,5 dl torkade tranbär
1. Smält smöret i en kastrull och tillsätt mjölken. Värm till ca 37 grader. Rör ut jästen i degvätskan. Tillsätt ägget, saltet, honungen, mjölet, havrekliet och vetegroddarna.
2. Arbeta degen på medelfart i maskin i 12 min. (Jag kör med degkrokarna till elvispen, det går precis lika bra.) Tillsätt nötterna och tranbären, arbeta i ytterligare 2 min. Låt jäsa under bakduk i 1 tim.
3. Ta upp degen och dela den i 2 delar. Knåda och forma till 2 runda bröd. Snitta ett kryss på varje bröd med en vass kniv. Strö över havrekli. Lägg över på en bakpappersklädd plåt. Låt jäsa under bakduk i ca 45 min.
4. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda bröden i nedre delen av ugnen i ca 35 min. Spraya in vatten i ugnen med en blomspruta direkt när plåten är insatt, det gör att brödet får en frasigare yta.
Tzatzikisill
Låt 1 burk matjessill rinna av, skär i bitar. Grovriv 1 liten gurka, krama ur vattnet och blanda med 1 burk matlagningsyoghurt, 2-3 pressade vitlöksklyftor, salt och peppar. Vänd ned sillen och låt dra i några timmar.
Usch vad jobbigt det är med påsk! Hur i all världen ska vi klara av alla frestelser? Skinka och köttbullar och sill, för att inte tala om GODIS. Hela stora påskägg helt bräddfulla med godis. Dom kommer att ligga överallt och göra sitt allra bästa för att sätta krokben för oss. Ondskefulla är dom! Så hur i all världen ska man tackla den här påskhelgen egentligen? En enda hemlagad köttbulle för mycket i magen kan ju faktiskt FÖRSTÖRA ALLT!
Det gäller att göra upp strategier i förväg har jag fått tips om. Planera hela helgen noggrant så att man kan vara helt säker på att inte förirra sig av banan.
Jag har följaktligen gjort upp en liten strategi som ni kan få ta del av om ni vill. Den är som följer:
Långfredag:
-Baka bröd och testa receptet på Tzatzikisill.
-Stryka lite tvätt och packa lite prylar.
-Plocka ut mina nygräddade brödlimpor ur ugnen, lägga dom i små påsar, och ge en till lilla mor och den andra till lilla mormor.
-Käka lunch.
-Hoppa på bussen ut till mor och far.
-Dricka kaffe.
-Kanske gå en liten promenad.
-Äta min favoritmat, nämligen mat som någon annan har lagat åt mig!
-Slappa.
Påskafton:
-Vakna upp till den ljuva stämman av en hungrig Bossekatt.
-Käka frukost och springa en sväng.
-Duscha och sätta på mig den übersnygga klänningen som jag köpte på rea på Indiska och som passar mig som om den var sydd enbart för mig.
-Gå till lilla mormor och hjälpa henne att förbereda påsklunchen.
-Äta påsklunch. Förhoppningsvis med en kall Oppigårds till, om farsgubben har varit förutseende nog att inhandla sådana, för det har nämligen inte jag.
-Smälta maten. Kanske gå en liten promenad.
-Slappa.
Påskdagen:
-Slappa.
-Äta mat.
-Slappa ännu mer.
Det hela kommer antagligen att varvas med ganska stora mängder kaffe och en del godis. Dessutom tänker jag klappa mycket på min katt, prata mycket med min mormor, dryga mig mycket med mina systrar och antagligen blogga en del.
Låter som en rätt så bra strategi, eller hur?
Saker jag inte tänker göra är: Oroa mig över kalorier, oroa mig över vågen på måndag, oroa mig över hur mycket alla andra äter eller inte äter. Oroande gör mig till en tråkig människa och min familj ska inte behöva umgås med Jobbiga Tråk-Jennyh över helgen.
Här är mina recept på bröd och sill förresten om det är nån som skulle ha lust att kopiera hela strategin. Dom kommer båda två från Matmagasinet, som för övrigt är en helbra tidning.
Müslibröd med torkade tranbär
2 limpor
100 g smör
6 dl mjölk
25 g jäst
1 ägg
1 msk salt
2 msk honung
12-13 dl vetemjöl special
2 dl fint rågmjöl
1 dl havrekli
1 dl vetegroddar
1 dl grovhackade hasselnötter (står det i receptet men jag tycker inte om nötter så jag brukar ta 1 dl russin istället)
1,5 dl torkade tranbär
1. Smält smöret i en kastrull och tillsätt mjölken. Värm till ca 37 grader. Rör ut jästen i degvätskan. Tillsätt ägget, saltet, honungen, mjölet, havrekliet och vetegroddarna.
2. Arbeta degen på medelfart i maskin i 12 min. (Jag kör med degkrokarna till elvispen, det går precis lika bra.) Tillsätt nötterna och tranbären, arbeta i ytterligare 2 min. Låt jäsa under bakduk i 1 tim.
3. Ta upp degen och dela den i 2 delar. Knåda och forma till 2 runda bröd. Snitta ett kryss på varje bröd med en vass kniv. Strö över havrekli. Lägg över på en bakpappersklädd plåt. Låt jäsa under bakduk i ca 45 min.
4. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda bröden i nedre delen av ugnen i ca 35 min. Spraya in vatten i ugnen med en blomspruta direkt när plåten är insatt, det gör att brödet får en frasigare yta.
Tzatzikisill
Låt 1 burk matjessill rinna av, skär i bitar. Grovriv 1 liten gurka, krama ur vattnet och blanda med 1 burk matlagningsyoghurt, 2-3 pressade vitlöksklyftor, salt och peppar. Vänd ned sillen och låt dra i några timmar.
torsdag 1 april 2010
Låt oss snacka lite BMI.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om BMI i dag. Jag hade tänkt att skriva om påskmat. Men sen satt jag och slökikade på Aftonbladet i morse och såg en länk till den underbara nystartade bloggen Kroppsbilder, ett projekt som Julia Skott tagit initiativ till.
Inspirationen kommer delvis från Kate Harding's Shapely Prose och hennes BMI project.
Såhär ligger det till. BMI är ett uruselt mått. Det enda det egentligen mäter är förhållandet mellan vikt och längd. Sen använder man en godtycklig skala för att bestämma vem som är tjock och inte. Har man oturen att inte passa in i de mallar som är uppsatta för hur en kropp ska se ut så blir det lätt så att man hamnar helt galet.
Ta mig till exempel.
Jag är kort. Jag mäter 163 cm över havet (egentligen 162,5 men jag avrundar uppåt). Jag har också breda axlar, breda höfter och stora tuttar. Man kan väl säga att jag ser lite lätt fyrkantig ut i kroppen. Just nu har jag ett BMI på 34,2. Enligt den där godtyckliga skalan som jag nämnde förut är jag sjukligt fet. Det är lite konstigt tycker jag som inte känner mig särskilt sjuk. Tvärtom så mår jag bättre just nu än jag gjort på länge. Jag äter gott och nyttigt, jag simmar och springer, jag käkar mina vitaminer som en snäll flicka. Jag kan nog säga med ganska stor säkerhet att om jag gick ned tillräckligt för att komma under den där magiska 25-gränsen så skulle jag inte se särskilt frisk ut.
Samma öde drabbar den som är vältränad. Ta Jessica till exempel. Hon har ett BMI på 25 och är följaktligen överviktig. Jessica tränar även triathlon och... tja. Kika på bilden vetja. Ser den tjejen ut att vara överviktig? Muskler väger ju som bekant mer än fett så passa dig för allt i världen för att skaffa dig sådana! Då riskerar du att hamna på fel sida av tjockisgränsen!
BMI-hysterin gör att vi tappar verklighetsuppfattningen. Vi bryr oss mer om mått och siffror och var någonstans på skalan vi passar in än om hur vi egentligen ser ut och hur vi egentligen mår. Både Kroppsbilder och BMI project ger oss möjligheten att titta på hur kroppar faktiskt ser ut. Hur många olika sorters kroppar det finns. Var nånstans på den där vansinniga skalan som kropparna egentligen passar in. Vi får vanliga människor att jämföra oss med istället för retuscherade modeller i tidningar. Det ger en himla bra tankeställare. Det är ju faktiskt såhär folk ser ut i verkligheten. Vi får se en bild på en tjej med samma längd och vikt och mått som oss själva, och hon ser ju bra ut, eller hur? Hon är faktiskt skitsnygg. Bra ser hon ut att må också. Då borde ju jag också få känna mig skitsnygg och må bra.
Jag tycker vi skrotar det här BMI-tramset nu och tar en titt på verkligheten istället.
(För övrigt tycker jag att du ska läsa både Julia Skott och Kate Harding. Båda två är mycket kloka och förnuftiga kvinnor med sund syn på vikt.)
Inspirationen kommer delvis från Kate Harding's Shapely Prose och hennes BMI project.
Såhär ligger det till. BMI är ett uruselt mått. Det enda det egentligen mäter är förhållandet mellan vikt och längd. Sen använder man en godtycklig skala för att bestämma vem som är tjock och inte. Har man oturen att inte passa in i de mallar som är uppsatta för hur en kropp ska se ut så blir det lätt så att man hamnar helt galet.
Ta mig till exempel.
Jag är kort. Jag mäter 163 cm över havet (egentligen 162,5 men jag avrundar uppåt). Jag har också breda axlar, breda höfter och stora tuttar. Man kan väl säga att jag ser lite lätt fyrkantig ut i kroppen. Just nu har jag ett BMI på 34,2. Enligt den där godtyckliga skalan som jag nämnde förut är jag sjukligt fet. Det är lite konstigt tycker jag som inte känner mig särskilt sjuk. Tvärtom så mår jag bättre just nu än jag gjort på länge. Jag äter gott och nyttigt, jag simmar och springer, jag käkar mina vitaminer som en snäll flicka. Jag kan nog säga med ganska stor säkerhet att om jag gick ned tillräckligt för att komma under den där magiska 25-gränsen så skulle jag inte se särskilt frisk ut.
Samma öde drabbar den som är vältränad. Ta Jessica till exempel. Hon har ett BMI på 25 och är följaktligen överviktig. Jessica tränar även triathlon och... tja. Kika på bilden vetja. Ser den tjejen ut att vara överviktig? Muskler väger ju som bekant mer än fett så passa dig för allt i världen för att skaffa dig sådana! Då riskerar du att hamna på fel sida av tjockisgränsen!
BMI-hysterin gör att vi tappar verklighetsuppfattningen. Vi bryr oss mer om mått och siffror och var någonstans på skalan vi passar in än om hur vi egentligen ser ut och hur vi egentligen mår. Både Kroppsbilder och BMI project ger oss möjligheten att titta på hur kroppar faktiskt ser ut. Hur många olika sorters kroppar det finns. Var nånstans på den där vansinniga skalan som kropparna egentligen passar in. Vi får vanliga människor att jämföra oss med istället för retuscherade modeller i tidningar. Det ger en himla bra tankeställare. Det är ju faktiskt såhär folk ser ut i verkligheten. Vi får se en bild på en tjej med samma längd och vikt och mått som oss själva, och hon ser ju bra ut, eller hur? Hon är faktiskt skitsnygg. Bra ser hon ut att må också. Då borde ju jag också få känna mig skitsnygg och må bra.
Jag tycker vi skrotar det här BMI-tramset nu och tar en titt på verkligheten istället.
(För övrigt tycker jag att du ska läsa både Julia Skott och Kate Harding. Båda två är mycket kloka och förnuftiga kvinnor med sund syn på vikt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
