Varför måste mat vara krångligt?

Food is an important part of a balanced diet. ~Fran Lebowitz


Mat, det är väl bara kul, eller hur? Gott att äta och roligt att laga och trevligt att umgås över.

Felfelfelfel FEL, som Brasse skulle ha sagt.

Det finns ingenting som är så krångligt och problemfyllt som mat. Mat är en källa till ångest, skamkänslor, ångest, ologiska jämförelser, ångest, förvirring och ångest. Om man äter mat så blir det fel. Om man inte äter mat så blir det fel. Om man äter fel mat så blir det jättefel. Vi bombarderas av mat från alla håll och kanter. Titta där, vilket gott recept! Titta där, vilken fin bantningskur på nästa sida! Du ska äta långsamma kolhydrater, det är bra. Nej, förresten, du ska inte äta några kolhydrater alls för då blir du TJOCK. Eller förresten, lassa på med smör och grädde och en massa fett så blir du smal, det är faktiskt det enda rätta och den som säger något annat är dum. Gojibär och alger och små grönsakshots. Ät, ät inte, ät rätt. Unna dig godsaker ibland, det förtjänar du, men unna dig för guds skulle inga godsaker för då blir du TJOCK!

Ibland är det som om mat bara existerar för att göra en galen.

Eller så är det våra tankar om mat som är lite mysko. Det borde vara enkelt och roligt, men av någon anledning måste vi göra det krångligt. Har man inget bättre att oroa sig för kan man alltid oroa sig över mat. Äter jag bra egentligen? Det gör jag säkert inte. Det är nog bäst att bjuda in Anna Skipper så hon kan få klämma litegrann på mina fettvalkar och slänga ut allting jag har i skafferiet och ta alla saker jag ätit på en vecka och lägga det på ett bord och spruta kolasås över och få mig att skämmas över hur ÄCKLIG jag är som äter mat. (Om någon skulle undra så tål jag inte Anna Skipper.)

Och är det så att man någon gång inte skulle vara hungrig, eller inte sugen, eller inte vilja ha någonting, då blir man plötsligt en väldigt jobbig människa.

Låt mig berätta historien om ett äpple och en flaska mineralvatten.

Såhär var det. Jag var ute en fredag och det slank väl ned några glas vin och lite öl. Extremt trevlig kväll hade vi i alla fall, god mat, bra musik, intressanta diskussioner om huruvida killar med långt hår ser ut som tjejer med skägg (Nej syster, det gör dom inte.) och om det finns något som är äckligare än kräks (Bingo Rimér.)

I alla fall, dagen därpå så kände väl kroppen av dom där promillena litegrann. Inte alltför mycket för det där med att bli så bakfull att man spyr fick jag nog av på universitetet. Men i alla fall, lite småseg. Skulle iväg och handla mig ett par nya träningsbrallor och stötte ihop med ett gäng människor som tyckte att vi skulle gå och fika. Visst, tyckte jag, det kan väl vara kul att sitta en stund och prata lite strunt.

Wayne's Coffee gick vi till, och alla som varit på Wayne's vet ju hur goda kakor dom har där. Kladdkaka och morotskaka och Devil's cake och dajmtårta och stora kletiga muffins. Mums! tyckte mina fikakompisar. Mums! tycker jag också i vanliga fall. Hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag nog antagligen tagit mig en bit Devil's cake med vispgrädde till.

Men just den här dagen var jag som sagt lite smått bakis och när jag är bakis så är kolsyrat mineralvatten det enda jag är riktigt sugen på. Dessutom var det den tidpunkten som jag alltid matar min mage med ett äpple och det har den blivit van vid och blir lite grinig om den inte får. Som tur var så fanns det en skål med frukt på disken så det fick bli ett sånt också. Så där stod jag glad och nöjd med mitt äpple och min flaska med mineralvatten och en kaffekopp vid sidan av för mitt koffeinomlopp hade börjat få lite för mycket blod i sig.

Det blev lite småtryckt stämning runt bordet. Vaddå, ska hon bara ha det där? "Säääkert att du inte vill smaka lite choklad?" "Nej tack," sa jag. "Jag är inte sugen på choklad just idag." "Va? Vad är det för fel på dig?" Det blev som om jag svek chokladkonspirationen. Om vi alla syndar tillsammans så räknas det ju inte, då ska väl inte hon sitta där och INTE VILJA HA.

Skumt, som sagt var.

Bara för att det serveras tårta betyder inte det att jag måste äta av den om jag inte vill ha. Oftast kommer jag att vilja ha för tårta är jättegott. Men ibland kanske jag som sagt var är bakis och hellre vill ha mineralvatten. Eller ibland så kanske jag åt lunch för en halvtimme sen och helt enkelt är mätt. Eller så är det en sån dag då vispad grädde inte alls känns som något jag skulle vilja äta.

Det är OKEJ att vilja äta tårta. Det är okej att äta tårta även om ingen annan vill ha. Det är DIN mage som vill ha tårta, ingen annans. Det är okej att låta bli att äta tårta också om man inte skulle vilja ha det. Våra magar är olika. Det som min mage är sugen på just idag vill inte din mage alls ha. Eller tvärtom.

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna på våra magar istället för på vårt middagssällskap eller våra kvällstidningar eller våra läkare eller våra mormödrar.

Då kanske det här med mat faktiskt skulle bli så roligt och enkelt som det är meningen att det ska vara.

Var är DU när zombieapokalypsen nalkas?

I am simply stating the obvious: the fastest runners stand the best chance of getting away. If you are a slow runner, your chances of survival are greatly reduced. As a preventative measure, you should monitor your speed now, before the apocalypse, and work on improving it. - How to Better Your Chances of Surviving a Zombie Apocalypse

Det här med motivation är roliga grejer. Vissa har som motivation att köpa sig yttepyttesmå kläder. Vissa har som motivation att komma i en brudklänning. Vissa har som motivation att fixa en halvmara. Vissa har ingen motivation alls.

Min motivation stavas ZOMBIES.


Så här ligger det till. Jag är en stolt totalnörd med en viss svaghet för gamla splatterfilmer, i synnerhet zombiefilmer.

Det är något med zombiefilmer som tilltalar mig. Zombien är det ultimata skräckfilmsmonstret. Visst, den är långsam och dreglande och ganska dum, (nu pratar jag naturligtvis klassisk zombie, inte dom där snabba zombiesarna från Dawn of the Dead remaken) men den är också obeveklig, totalt outtröttbar. Det går inte att springa ifrån en zombie för även om du springer fortare så måste du förr eller senare stanna och vila och det behöver inte zombien.

Man får helt enkelt koncentrera sig på överlevnad. Se till att befinna sig i bästa möjliga form. Slipa på självförsvarsskillsen. Lära sig hantera motorsågar och eldkastare och kulsprutor, och framför allt - ha bra kondition.

Även om man i slutänden inte kan springa ifrån en zombie (det är lite hare och sköldpadda över det hela) så hjälper det ändå att kunna springa fort och länge. Ju längre bort från zombien du kommer, desto mer tid har du på dig att förbereda dig inför stunden då den hinner ikapp.

Blodomloppet i juni är mitt kortsiktiga mål. Det långsiktiga målet, det som jag VERKLIGEN tränar för, det är överlevnad. När de stackare som är mindre vältränade än jag har blivit zombiemat för längsen så ska jag hålla mig steget före de levande döda.


Låter som ganska effektiv motivation, eller hur?

Ja ja ja, zombies finns inte på riktigt. Jag veeeet, mamma lilla. Men jag tycker ändå att det är bra mycket roligare att föreställa mig själv som en ascool zombiejägare med en machete i varje hand och hagelbössa på axeln än en svettig mupp i ett joggingspår. Det funkar för mig. Och vem vet... en dag kanske zombiesarna dyker upp. Då tänker i alla fall jag vara förberedd.

Störda är vi allihopa!

In the Middle Ages, they had guillotines, stretch racks, whips and chains. Nowadays, we have a much more effective torture device called the bathroom scale. ~Stephen Phillips

Hej, jag heter Jennyh och jag har ett stört förhållande till vikt.

Varje måndag morgon (och helst ytterligare ett par gånger i veckan) ställer jag mig på vågen. Sen skriver jag mycket noga och samvetsgrannt upp exakt hur många kilo och hekto jag väger. Jag skriver också mycket noga och samvetsgrannt upp allt jag äter och hur många kalorier det innehåller. Dessutom har jag små kurvor och diagram så jag kan titta bakåt i tiden och se hur min vikt har ändrat sig. Om dom pekar mycket nedåt är det mycket bra. Om dom pekar lite nedåt är det lite bra. Om dom pekar uppåt är det JÄTTEDÅLIGT. Då känner jag mig som en usel människa.

"Men hördu," säger Sunda Förnufts-Jennyh. "Det är väl ändå inte hela världen. Du är ju för fan frisk! Du var ute i helgen och hade skoj med dina kompisar! Du mår ju toppenbra! Vad spelar några sketna hekton för roll?"

"NEEEJ! vrålar Neurotiska Vardags-Jennyh. "Jag är dålig! Jag är fet! Det står faktiskt i Aftonbladet att feta människor är fula och dåliga och allt som står i Aftonbladet är SAAAANT! Buuhuuuhuuu!"

Ärligt talat - hur friskt låter det här? Vad är det för liv vi lever när humöret går upp och ned beroende på hur mycket vågen visar? När vi på fullt allvar förbannar VÄTSKA som kroppen har samlat på sig för att den kommer att visa sig som ett plus på vågen, och funderar över hur vi ska kunna göra oss av med den till måndag morgon.

Här är ett hett tips för att slippa samla på sig vätska: låt bli att dricka! Uttorkning är det allra senaste i bantningsväg. Tänk vad smal och snygg du kommer att vara när du ligger där i sjukhussängen med dropp i en insjunken ven.

Jepp, störda är vi nog lite till mans, annars skulle vi inte hänga på viktforum och viktklubbar och uppmuntra varandras dysfunktionella beteende.

Skulle det inte vara skönt att bara få slänga ut den satans vågen? Sluta använda vikten som ett mått på hur du mår?

Sunda Förnufts-Jennyh säger, "Vikt är en SIFFRA, ingenting annat. Vikt är inte ett mått på lycka eller hälsa eller människorvärde. Vikt är ett mått på hur mycket du väger och vågen har inte en aning om hur du mår."

Neurotiska Vardags-Jennyh gnölar, "Men... men... dom säger ju... och forskarna säger... och det står ju faktiskt i Aftonbladet..."

Skit i vad 'dom' säger. Skit i vad forskarna säger. Den enda som vet hur du mår är DU. Någon som definitivt inte vet det är vågen.

Om det visade upp eller ned i morse? Det tänker jag inte tala om. I det långa loppet så spelar det ungefär lika stor roll som en fjärt i rymden.

Förlåt, kroppen!

Our own physical body possesses a wisdom which we who inhabit the body lack. We give it orders which make no sense. ~Henry Miller

Jag har en helbra kropp. Den har ben som den kan gå och springa med. Den har armar som den kan simma med. Den har händer och fingrar som kan knappa på ett tangentbord och förmedla tankar. Den har en rund och välstoppad rumpa att sitta på. Den har bröst som är roliga att klämma på. Det är som om min kropp vore gjort speciellt åt mig!

Min kropp är rysligt intelligent också. Den vet precis vad som är bra för mig. Den vet när den är hungrig och den vet vad den vill äta när den är hungrig. Den vet när den vill röra på sig. Den vet när den vill dansa och simma och springa och ha sex. Den vet när den vill slöa i soffan. Den vet när den vill kramas och den vet när den vill sova.

Tyvärr har jag inte varit särskilt snäll mot min kropp. Jag har faktiskt varit riktigt elak mot min krop och plågat den med en massa måsten och borden och får inten.

När min kropp ska ha mens vill den gärna äta choklad. Då har jag helt grymt och skoningslöst förvägrat den att äta chokladen som den skriker och bönar och ber efter. Eller också har jag gett den choklad och sen skällt på den efteråt. Sagt till den att den är en DÅLIG kropp som vill ha choklad. Kroppar ska inte vilja ha choklad, kroppar ska vilja ha morötter. Fy skäms, kroppen!

Min kropp har blivit ledsen då.

Ibland gör det ont i min kropp. Den har ett par små konstruktionsfel nämligen. Knäna och ryggen och handlederna värker. Då vill den helst ta det lugnt och vila. Kanske ta en liten promenad. Eller en stillsam simtur med bubbelpool och bastu efteråt. Då har jag istället tvingat med kroppen på spinning och styrketräning fast den har skrikit och gråtit, 'AJ, AJ, AJ, jag VILL inte.' Jag har inte lyssnat på den. Istället har jag blivit arg och tyckt att den är svag och besvärlig. Kroppen ska härdas och tuktas!

Min kropp har blivit ledsen då.

Min kropp tycker att det är jättegott med mat. Den tycker om nästan all mat, helst vegetariskt och kyckling och fisk. Den tycker om att laga mat också. Den tycker om känslan av en vass kniv i handen, av nyhackad lök under fingrarna. Den tycker om den där rörelsen som handleden gör när den rör om i en gryta. Den tycker om dofter och smaker. Kroppen är väldigt bra på att tala om för mig vad den är sugen på för mat också. Ibland skriker den efter spenat och kycklinglever, speciellt på vintrarna när den har järnbrist. Ibland vill den bara ha en massa apelsiner. När den är bakis vill den helst ha litervis med kolsyrat mineralvatten. Nu har jag ju varit så dum så jag inte lyssnat när kroppen talat om vad den vill äta. Ibland kommer jag hem från jobbet och den säger att den vill ha hemlagad fiskgratäng. Då händer det allt som oftast att jag svarat, 'Käft på dig, kroppen. Vi har ingen fisk hemma och jag orkar inte gå till ICA. Jag går över gatan och köper en fulpizza åt dig, det går fort.'

Min kropp har blivit ledsen på mig då.

Kroppen som jag bor i tycker om att röra på sig. Den tycker att det är skitroligt att simma för då känner den sig alldeles tyngdlös och smidig och stark. Den tycker om att gå också, och den tycker om att springa när den har mycket ork, och när den är arg tycker den om att boxas och sparka på saker. Vissa dagar har den mycket överskottsenergi och säger till mig, 'Hördu Jennyh, visst skulle det vara skönt med en promenad? Få röra på benen och få lite frisk luft? Kom så går vi ut!' Då kan det vara så att jag har svarat, 'Titta ut genom fönstret, det hällregnar ju. Vi stannar inne idag, och därmed basta.' Fast kroppen snyftar lite och försöker, 'Men.... men... regnkläder?' så bara morrar jag envist tillbaka, 'Nej!'

Ledsen, ledsen, ledsen har min kropp blivit då.

Min kropp tycker om att äta pizza ibland. American Take Away tycker den om, sån där tjock mumsig pan-pizza med kyckling och räkor och mycket ost. Tyvärr är jag jätteelak när det gäller pizza. Antingen så säger jag åt kroppen att den inte får någon pizza. Det är för många kalorier i pizza, det är onyttigt med pizza, kroppen är DUM som vill ha pizza. Eller också kan det hända att jag faktiskt lyssnar och köper en pizza åt kroppen. Sen trycker jag i den hela pizzan fast kroppen egentligen bara ville ha tre bitar. Fast kroppen sagt åt mig att den är MÄTT, att den INTE VILL HA mer. Då grälar jag på kroppen och säger, 'Jag har faktiskt betalat för den här pizzan, varför blir du inte glad och lycklig när jag för en gångs skull stoppar i dig så mycket pizza? Knäppa kropp, vad är det för fel på dig?'

Min kropp blir ledsen och lite illamående då.

Förlåt mig kroppen! Jag är ledsen att jag har varit så elak mot dig. Du vet precis vad som är bra för mig och jag bara misshandlar dig och säger dumma saker åt dig.

Kan vi inte bli vänner igen, kroppen? Du vet som det var när vi var små? Kommer du ihåg hur roligt vi hade tillsammans? Vi brukade öva oss i att gå på händer, och äta glass på somrarna, och klättra på stora stenar, och baka bröd tillsammans med mormor. Jag vill att vi ska ha det så igen.

Vi ska ju faktiskt leva tillsammans i en femtio, sextio år till åtminstone. Vad mycket lättare det skulle vara om vi slutade slåss om allting. Kan vi inte göra en deal, kroppen? Jag lovar att lyssna på vad du säger och göra som du ber mig. Så kan du väl göra mig till en friskare och gladare människa?

Jag tycker om dig, kroppen. Vi sluter fred nu, okej?

Bara smala människor förtjänar lycka! Eller?

They say fat hate is one of the last forms of prejudice where even the people who are subjected to it think that they are getting exactly what they deserve. - Joy Nash


Hej, jag heter Jennyh och jag är fet.

Eftersom jag är fet så är det helt okej att skratta åt mig när jag går på stan i en tajt urringad tröja. Det är okej att snegla på mig när jag sitter på café och äter en chokladboll. Det är okej att vägra mig vård. Det är okej att skriva debattartiklar om hur jag borde betala högra skatt för att min kropp tar upp mer plats. Det är okej för främmande människor att kommentera min kropp och dra slutsatser om min hälsa utan att jag bett om det. Det är okej för butiksbiträden att titta nedlåtande på mig när jag ska handla träningskläder och informera mig om att, 'Nej SJÄLVKLART har vi ingenting i din storlek, vem tror du att du är egentligen?'

Det är bara att acceptera. Jag har ju försatt mig i den här situationen själv, eller hur? Jag är en dum, äcklig tjockis som äter allt inom synhåll och sitter på min breda bak och moffar chips framför tv:n. Jag kommer inte att bli en fullvärdig människa med känslor och rättigheter förrän jag har svultit mig ned till ett BMI under 25 och om jag vågar sticka näsan utanför dörren och ta plats innan så har skett så får jag vackert finna mig i att bli hånad och diskrimerad för mitt utseende och min vikt.

Ett enkelt ord: NEJ!

Det får vara slut med det tänket. Inget mer självförakt. Inga fler destruktiva, förminskande tankemönster.

'Jag ska bara blir smal först, sen ska jag börja leva livet.'

NEJ! Livet ska levas NU, inte när du blir smal. Livet är till för att utnyttjas. Det är till för att flirta och ha snygga kläder och hitta på på äventyr och simma och springa och gå på konserter och skriva texter och förverkliga sina drömmar. Livet är inte till för att sättas på paus medan du går ner i vikt.

Lycklig är ingenting man blir. Lycklig är något du bestämmer sig för att vara. Lycka kommer inte som ett brev på posten, eller som ett resultat av tio tappade kilon. Lycka är något du själv måste skaffa dig. Något du kräver för att du förtjänar det.

För det gör du! Du förtjänar att vara lycklig NU. Det spelar ingen roll om du väger femtio kilo eller hundrafemtio. Du har precis lika stor rätt att existera som någon annan. Du har precis lika stor rätt att vara lycklig och tycka om dig själv. Du har precis lika stor rätt som vem som helst att slippa bli illa behandlad på grund av hur du ser ut. Du förtjänar ett bra liv och du förtjänar att ha det NU.

Den här bloggen kommer inte att handla om vikt. Eller nej, nu ljuger jag. Den kommer visst att handla om vikt. Den kommer inte att handla om MIN vikt. Den kommer inte att handla om DIN vikt heller. Den kommer att handla om vikt i allmänhet, och om hur vi ser på vikt, och om hur jag tror att vi borde se på vikt. Den kommer att handla om förutfattade meningar och myter och saker som vi tror oss veta och tar för givna. Den kommer att ta alla dom sakerna och sätta dom i strålkastarljuset och granska dom från alla möjliga håll. Den kommer att peta hål på en massa bubblor och riva bort sårskorpor och pilla på lösa trådar.

Du kommer inte att behöva läsa om hur många hekto jag har gått upp eller ner den senaste veckan, och hur många kalorier jag har ätit, och hur duktigt det är att låta bli att äta en chokladbit när man är jättejättesugen på choklad. Sånt är tråkigt att läsa om och tråkigt att skriva om.

Du kommer nog säkerligen att få läsa om hur kul det är att simma, och hur det går för mig att träna till Blodomloppet i juni, och om saker som jag har läst och saker jag har tänkt på, och skojiga saker jag har sysslat med och god mat som jag har lagat. Sånt är roligt att läsa och roligt att skriva om.

Kommentera gärna. Säg vad du tycker. En regel bara. Inget snack om hur dålig du är som har blivit så tjock. Den enda kritik som är förbjuden i den här bloggen är självkritik.