Förlåt, kroppen!

Our own physical body possesses a wisdom which we who inhabit the body lack. We give it orders which make no sense. ~Henry Miller

Jag har en helbra kropp. Den har ben som den kan gå och springa med. Den har armar som den kan simma med. Den har händer och fingrar som kan knappa på ett tangentbord och förmedla tankar. Den har en rund och välstoppad rumpa att sitta på. Den har bröst som är roliga att klämma på. Det är som om min kropp vore gjort speciellt åt mig!

Min kropp är rysligt intelligent också. Den vet precis vad som är bra för mig. Den vet när den är hungrig och den vet vad den vill äta när den är hungrig. Den vet när den vill röra på sig. Den vet när den vill dansa och simma och springa och ha sex. Den vet när den vill slöa i soffan. Den vet när den vill kramas och den vet när den vill sova.

Tyvärr har jag inte varit särskilt snäll mot min kropp. Jag har faktiskt varit riktigt elak mot min krop och plågat den med en massa måsten och borden och får inten.

När min kropp ska ha mens vill den gärna äta choklad. Då har jag helt grymt och skoningslöst förvägrat den att äta chokladen som den skriker och bönar och ber efter. Eller också har jag gett den choklad och sen skällt på den efteråt. Sagt till den att den är en DÅLIG kropp som vill ha choklad. Kroppar ska inte vilja ha choklad, kroppar ska vilja ha morötter. Fy skäms, kroppen!

Min kropp har blivit ledsen då.

Ibland gör det ont i min kropp. Den har ett par små konstruktionsfel nämligen. Knäna och ryggen och handlederna värker. Då vill den helst ta det lugnt och vila. Kanske ta en liten promenad. Eller en stillsam simtur med bubbelpool och bastu efteråt. Då har jag istället tvingat med kroppen på spinning och styrketräning fast den har skrikit och gråtit, 'AJ, AJ, AJ, jag VILL inte.' Jag har inte lyssnat på den. Istället har jag blivit arg och tyckt att den är svag och besvärlig. Kroppen ska härdas och tuktas!

Min kropp har blivit ledsen då.

Min kropp tycker att det är jättegott med mat. Den tycker om nästan all mat, helst vegetariskt och kyckling och fisk. Den tycker om att laga mat också. Den tycker om känslan av en vass kniv i handen, av nyhackad lök under fingrarna. Den tycker om den där rörelsen som handleden gör när den rör om i en gryta. Den tycker om dofter och smaker. Kroppen är väldigt bra på att tala om för mig vad den är sugen på för mat också. Ibland skriker den efter spenat och kycklinglever, speciellt på vintrarna när den har järnbrist. Ibland vill den bara ha en massa apelsiner. När den är bakis vill den helst ha litervis med kolsyrat mineralvatten. Nu har jag ju varit så dum så jag inte lyssnat när kroppen talat om vad den vill äta. Ibland kommer jag hem från jobbet och den säger att den vill ha hemlagad fiskgratäng. Då händer det allt som oftast att jag svarat, 'Käft på dig, kroppen. Vi har ingen fisk hemma och jag orkar inte gå till ICA. Jag går över gatan och köper en fulpizza åt dig, det går fort.'

Min kropp har blivit ledsen på mig då.

Kroppen som jag bor i tycker om att röra på sig. Den tycker att det är skitroligt att simma för då känner den sig alldeles tyngdlös och smidig och stark. Den tycker om att gå också, och den tycker om att springa när den har mycket ork, och när den är arg tycker den om att boxas och sparka på saker. Vissa dagar har den mycket överskottsenergi och säger till mig, 'Hördu Jennyh, visst skulle det vara skönt med en promenad? Få röra på benen och få lite frisk luft? Kom så går vi ut!' Då kan det vara så att jag har svarat, 'Titta ut genom fönstret, det hällregnar ju. Vi stannar inne idag, och därmed basta.' Fast kroppen snyftar lite och försöker, 'Men.... men... regnkläder?' så bara morrar jag envist tillbaka, 'Nej!'

Ledsen, ledsen, ledsen har min kropp blivit då.

Min kropp tycker om att äta pizza ibland. American Take Away tycker den om, sån där tjock mumsig pan-pizza med kyckling och räkor och mycket ost. Tyvärr är jag jätteelak när det gäller pizza. Antingen så säger jag åt kroppen att den inte får någon pizza. Det är för många kalorier i pizza, det är onyttigt med pizza, kroppen är DUM som vill ha pizza. Eller också kan det hända att jag faktiskt lyssnar och köper en pizza åt kroppen. Sen trycker jag i den hela pizzan fast kroppen egentligen bara ville ha tre bitar. Fast kroppen sagt åt mig att den är MÄTT, att den INTE VILL HA mer. Då grälar jag på kroppen och säger, 'Jag har faktiskt betalat för den här pizzan, varför blir du inte glad och lycklig när jag för en gångs skull stoppar i dig så mycket pizza? Knäppa kropp, vad är det för fel på dig?'

Min kropp blir ledsen och lite illamående då.

Förlåt mig kroppen! Jag är ledsen att jag har varit så elak mot dig. Du vet precis vad som är bra för mig och jag bara misshandlar dig och säger dumma saker åt dig.

Kan vi inte bli vänner igen, kroppen? Du vet som det var när vi var små? Kommer du ihåg hur roligt vi hade tillsammans? Vi brukade öva oss i att gå på händer, och äta glass på somrarna, och klättra på stora stenar, och baka bröd tillsammans med mormor. Jag vill att vi ska ha det så igen.

Vi ska ju faktiskt leva tillsammans i en femtio, sextio år till åtminstone. Vad mycket lättare det skulle vara om vi slutade slåss om allting. Kan vi inte göra en deal, kroppen? Jag lovar att lyssna på vad du säger och göra som du ber mig. Så kan du väl göra mig till en friskare och gladare människa?

Jag tycker om dig, kroppen. Vi sluter fred nu, okej?