Varför måste mat vara krångligt?

Food is an important part of a balanced diet. ~Fran Lebowitz


Mat, det är väl bara kul, eller hur? Gott att äta och roligt att laga och trevligt att umgås över.

Felfelfelfel FEL, som Brasse skulle ha sagt.

Det finns ingenting som är så krångligt och problemfyllt som mat. Mat är en källa till ångest, skamkänslor, ångest, ologiska jämförelser, ångest, förvirring och ångest. Om man äter mat så blir det fel. Om man inte äter mat så blir det fel. Om man äter fel mat så blir det jättefel. Vi bombarderas av mat från alla håll och kanter. Titta där, vilket gott recept! Titta där, vilken fin bantningskur på nästa sida! Du ska äta långsamma kolhydrater, det är bra. Nej, förresten, du ska inte äta några kolhydrater alls för då blir du TJOCK. Eller förresten, lassa på med smör och grädde och en massa fett så blir du smal, det är faktiskt det enda rätta och den som säger något annat är dum. Gojibär och alger och små grönsakshots. Ät, ät inte, ät rätt. Unna dig godsaker ibland, det förtjänar du, men unna dig för guds skulle inga godsaker för då blir du TJOCK!

Ibland är det som om mat bara existerar för att göra en galen.

Eller så är det våra tankar om mat som är lite mysko. Det borde vara enkelt och roligt, men av någon anledning måste vi göra det krångligt. Har man inget bättre att oroa sig för kan man alltid oroa sig över mat. Äter jag bra egentligen? Det gör jag säkert inte. Det är nog bäst att bjuda in Anna Skipper så hon kan få klämma litegrann på mina fettvalkar och slänga ut allting jag har i skafferiet och ta alla saker jag ätit på en vecka och lägga det på ett bord och spruta kolasås över och få mig att skämmas över hur ÄCKLIG jag är som äter mat. (Om någon skulle undra så tål jag inte Anna Skipper.)

Och är det så att man någon gång inte skulle vara hungrig, eller inte sugen, eller inte vilja ha någonting, då blir man plötsligt en väldigt jobbig människa.

Låt mig berätta historien om ett äpple och en flaska mineralvatten.

Såhär var det. Jag var ute en fredag och det slank väl ned några glas vin och lite öl. Extremt trevlig kväll hade vi i alla fall, god mat, bra musik, intressanta diskussioner om huruvida killar med långt hår ser ut som tjejer med skägg (Nej syster, det gör dom inte.) och om det finns något som är äckligare än kräks (Bingo Rimér.)

I alla fall, dagen därpå så kände väl kroppen av dom där promillena litegrann. Inte alltför mycket för det där med att bli så bakfull att man spyr fick jag nog av på universitetet. Men i alla fall, lite småseg. Skulle iväg och handla mig ett par nya träningsbrallor och stötte ihop med ett gäng människor som tyckte att vi skulle gå och fika. Visst, tyckte jag, det kan väl vara kul att sitta en stund och prata lite strunt.

Wayne's Coffee gick vi till, och alla som varit på Wayne's vet ju hur goda kakor dom har där. Kladdkaka och morotskaka och Devil's cake och dajmtårta och stora kletiga muffins. Mums! tyckte mina fikakompisar. Mums! tycker jag också i vanliga fall. Hade det varit vilken annan dag som helst så hade jag nog antagligen tagit mig en bit Devil's cake med vispgrädde till.

Men just den här dagen var jag som sagt lite smått bakis och när jag är bakis så är kolsyrat mineralvatten det enda jag är riktigt sugen på. Dessutom var det den tidpunkten som jag alltid matar min mage med ett äpple och det har den blivit van vid och blir lite grinig om den inte får. Som tur var så fanns det en skål med frukt på disken så det fick bli ett sånt också. Så där stod jag glad och nöjd med mitt äpple och min flaska med mineralvatten och en kaffekopp vid sidan av för mitt koffeinomlopp hade börjat få lite för mycket blod i sig.

Det blev lite småtryckt stämning runt bordet. Vaddå, ska hon bara ha det där? "Säääkert att du inte vill smaka lite choklad?" "Nej tack," sa jag. "Jag är inte sugen på choklad just idag." "Va? Vad är det för fel på dig?" Det blev som om jag svek chokladkonspirationen. Om vi alla syndar tillsammans så räknas det ju inte, då ska väl inte hon sitta där och INTE VILJA HA.

Skumt, som sagt var.

Bara för att det serveras tårta betyder inte det att jag måste äta av den om jag inte vill ha. Oftast kommer jag att vilja ha för tårta är jättegott. Men ibland kanske jag som sagt var är bakis och hellre vill ha mineralvatten. Eller ibland så kanske jag åt lunch för en halvtimme sen och helt enkelt är mätt. Eller så är det en sån dag då vispad grädde inte alls känns som något jag skulle vilja äta.

Det är OKEJ att vilja äta tårta. Det är okej att äta tårta även om ingen annan vill ha. Det är DIN mage som vill ha tårta, ingen annans. Det är okej att låta bli att äta tårta också om man inte skulle vilja ha det. Våra magar är olika. Det som min mage är sugen på just idag vill inte din mage alls ha. Eller tvärtom.

Tänk om vi kunde lära oss att lyssna på våra magar istället för på vårt middagssällskap eller våra kvällstidningar eller våra läkare eller våra mormödrar.

Då kanske det här med mat faktiskt skulle bli så roligt och enkelt som det är meningen att det ska vara.