Låt oss snacka lite BMI.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om BMI i dag. Jag hade tänkt att skriva om påskmat. Men sen satt jag och slökikade på Aftonbladet i morse och såg en länk till den underbara nystartade bloggen Kroppsbilder, ett projekt som Julia Skott tagit initiativ till.

Inspirationen kommer delvis från Kate Harding's Shapely Prose och hennes BMI project.

Såhär ligger det till. BMI är ett uruselt mått. Det enda det egentligen mäter är förhållandet mellan vikt och längd. Sen använder man en godtycklig skala för att bestämma vem som är tjock och inte. Har man oturen att inte passa in i de mallar som är uppsatta för hur en kropp ska se ut så blir det lätt så att man hamnar helt galet.

Ta mig till exempel.

Jag är kort. Jag mäter 163 cm över havet (egentligen 162,5 men jag avrundar uppåt). Jag har också breda axlar, breda höfter och stora tuttar. Man kan väl säga att jag ser lite lätt fyrkantig ut i kroppen. Just nu har jag ett BMI på 34,2. Enligt den där godtyckliga skalan som jag nämnde förut är jag sjukligt fet. Det är lite konstigt tycker jag som inte känner mig särskilt sjuk. Tvärtom så mår jag bättre just nu än jag gjort på länge. Jag äter gott och nyttigt, jag simmar och springer, jag käkar mina vitaminer som en snäll flicka. Jag kan nog säga med ganska stor säkerhet att om jag gick ned tillräckligt för att komma under den där magiska 25-gränsen så skulle jag inte se särskilt frisk ut.

Samma öde drabbar den som är vältränad. Ta Jessica till exempel. Hon har ett BMI på 25 och är följaktligen överviktig. Jessica tränar även triathlon och... tja. Kika på bilden vetja. Ser den tjejen ut att vara överviktig? Muskler väger ju som bekant mer än fett så passa dig för allt i världen för att skaffa dig sådana! Då riskerar du att hamna på fel sida av tjockisgränsen!

BMI-hysterin gör att vi tappar verklighetsuppfattningen. Vi bryr oss mer om mått och siffror och var någonstans på skalan vi passar in än om hur vi egentligen ser ut och hur vi egentligen mår. Både Kroppsbilder och BMI project ger oss möjligheten att titta på hur kroppar faktiskt ser ut. Hur många olika sorters kroppar det finns. Var nånstans på den där vansinniga skalan som kropparna egentligen passar in. Vi får vanliga människor att jämföra oss med istället för retuscherade modeller i tidningar. Det ger en himla bra tankeställare. Det är ju faktiskt såhär folk ser ut i verkligheten. Vi får se en bild på en tjej med samma längd och vikt och mått som oss själva, och hon ser ju bra ut, eller hur? Hon är faktiskt skitsnygg. Bra ser hon ut att må också. Då borde ju jag också få känna mig skitsnygg och må bra.

Jag tycker vi skrotar det här BMI-tramset nu och tar en titt på verkligheten istället.

(För övrigt tycker jag att du ska läsa både Julia Skott och Kate Harding. Båda två är mycket kloka och förnuftiga kvinnor med sund syn på vikt.)