Run like no one's watching.

You know, I run like I did when I was a kid because that's the only way it's fun. You know? I'm mean, didn't you even run so fast you thought your legs were gonna fall off? - Phoebe Buffay

Jag kom att tänka på ett gammalt Vänner-avsnitt igår. Ni kommer säkert ihåg, det är det där Phoebe springer fult. Kort sammanfattning - Rachel och Phoebe börjar springa tillsammans och det visar sig att Phoebe springer så fult att Rachel skäms över att springa med henne.

När jag tänker på det där avsnittet så blir jag grinig och vill slå Rachel litegrann. Jag tycker att hon är dum och ytlig (okej, det är Rachel vi pratar om, men ändå) som måste skämmas för sin vän istället för att glädjas med henne. Phoebe springer på det sätt hon tycker är roligt och bryr sig inte särskilt mycket om hur det ser ut.

(För den intresserade kan jag upplysa om att det hela slutar med att Rachel testar Phoebes sätt att springa och tycker att det är jättekul och befriande och sen springer hon in i en häst. Just det har egentligen inte något med det här blogginlägget att göra.)

Jag tror att det är många av oss som avstår från att träna för att vi är rädda för vad folk ska tycka om oss. Vi är rädda för att valkarna ska dallra för mycket i joggingspåret. Vi är rädda för att vi inte ska orka alla armhävningarna på Friskisen. Vi är rädda för att folk ska titta på oss och skratta åt oss. Det är som om vi inte tränar för vår egen skull utan för andras.

Det blir lite fel då tycker jag. Anledningen till att man tränar borde väl vara att man vill bli stark och frisk och må bra? Att man vill skaffa sig bättre kondition, att man vill bygga muskler, att man vill orka mer? (Eller att man vill kunna springa ifrån zombies, men det kan vi lämna därhän.)

Jag ser säkert ut som en idiot när jag är ute och springer. Fort går det inte kan jag säga. Min löpstil kan bäst beskrivas som lätt skumpande. Men jag orkar springa längre nu än jag gjorde för tre veckor sen och jag har roligt. Hur det ser ut när jag simmar ska jag inte alls uttala mig om. Antagligen liknar jag mest ett frustande poolmonster. Igår skrämde jag till och med bort en farbror som förirrade sig in på min bana. Han betraktade mitt plaskande en stund och sen avvek han raskt.

Det skiter jag i. När jag tränar existerar bara jag. Och om någon skulle flina och peka så flinar jag bara tillbaka.