Den smygätande tjockisen.

Jag svarade på ett inlägg på ett forum precis som jag lika gärna kan kopiera in här eftersom det handlar om ett ämne som jag tänkt skriva om i alla fall.

Frågan var hur överviktiga människor egentligen äter. Hur ser en typisk dag ut för oss? Varför överäter vi? För naturligvis är det så att vi överäter, annars skulle vi inte vara tjocka, eller hur?

Jag har som mest legat på ca 105 kg. Hur såg en dag ut? Tja, såhär ungefär:

Frukost: Fil och flingor/gröt och lingonsylt/mackor med pålägg och grönsaker samt kaffe

Lunch: Matlåda på jobbet. Vanlig lagad mat enligt tallriksmodellen oftast pasta eller ris med nån sås eller fisk/kyckling med potatis, grönsaker. Ofta vegetariskt.

Mellanmål: Kaffe och frukt

Middag: Oftast lagad mat för att få matlåda dagen därpå. Vissa särskilt stressade dagar kanske snabbmat i form av pizza eller falafel.

Utöver det, lite extra gott till helgen eller när det varit fest eller när cheferna varit snälla och bjudit på fikabröd på jobbet eller när det varit fint väder och jag varit sugen på en glass.

Med andra ord, precis på samma sätt som dom flesta människor äter.

Forskning visar att övervikt är genetiskt. Vissa människor är helt enkelt mer benägna att lägga på sig än andra. Jag har ärvt tjockisgener från båda far och mormor (mor min fick morfars smalgener och har följaktligen varit smal som en sticka hela sitt liv). Visst går det att gå ner i vikt trots att man har fått tjockisgener, det är ju som bekant 'bara att äta mindre' som du säger. Det är bara det att så fort som man gått ned i vikt och börjar äta normalt igen så går man upp igen. Valet blir mellan att vara tjock och äta normalt, eller att vara smal och leva på svältdiet för att hålla sig på den nivån. Jag vet precis hur det är. Jag har bantat sen jag var elva år gammal och ändå inte lyckats bli smal. Jag har dietat, gått ner, börjat äta vanlig mat igen, gått upp, rinse and repeat. Ämnesomsättningen och kroppens naturliga hungersignaler har jag lyckats fucka upp helt och hållet.

Jag dömer ingen enskild människa för de val som hon gör när det gäller hennes egen kropp för det har jag absolut ingenting med att göra. Själv är jag trött på att slåss mot min så jag försöker ge upp hela den här bantningsnojan och bli kompis med mig själv igen oavsett vilken vikt jag hamnar på i slutändan.

De tankar som beskrivs här ovan ett väldigt bra sätt att skuldbelägga tjocka människor eftersom vi med det tankesättet lär oss att 'Du är tjock för att du äter för mycket'. Resultatet - vi blir helt övertygade om att vi äter för mycket även om vi kanske egentligen äter helt normalt.

Så fort en tjock människa stoppar någonting i munnen så överäter hon, sen spelar det ingen roll om hon äter den där smörgåsen för att hon är hungrig. Vi får lära oss att det är fult att äta och att vi inte förtjänar mat.

Sen blir vi också misstänkliggjorda trots att vi betygar att vi faktiskt inte äter mer än någon annan. Det tittas snett på oss när vi sitter vid middagsbordet och faktiskt inte tar tre portioner av allt med extra glass och chokladsås till efterrätt och en halv tårta till kaffet och det skakas på huvudet och det tänks att det är ju naturligtvis bara för att hon har sällskap ikväll som hon äter sådär, så fort alla har gått hem så kommer hon direkt att stoppa i sig alla resterna och de fem chipspåsarna som hon har undangömda i skafferiet och sen sitta i soffan och rapa som en strandad blåval.

Nu generaliserar jag naturligtvis. Det är klart att det finns dom som överäter. Det är klart att det finns dom som smygäter. Det är klart att det finns dom som har helt vansinniga matvanor. Det finns smala människor som har vansinniga matvanor också. Men dra för helvete inte alla över en kam.

Det blev visst ett långt och argt inlägg det här, men alla dom här myterna om tjocka människor och vårt ätande gör mig heligt förbannad. Det enda dom är bra för är att ge oss dåligt samvete och få oss att må uselt och jag kan säga att en sak - du kommer aldrig någonsin att lyckas få någon att gå ner i vikt genom att få henne att skämmas.