Fel på mig eller kläderna?

"Jag har fel kropp för dom här kläderna," säger lillasyster.

"Det har du inte alls det," säger jag. "Det är kläderna som är fel för din kropp."

Det börjar bli vår och dags att byta ut tjocktröjorna och jeansen och yllesockorna mot nätta vårklänningar och t-shirtar. Det börjar bli dags att förbereda sig inför (åh, detta förhatliga fenomen...) Beach 2010. Genast börjar alla rubrikerna dyka upp. "Fixa bästa bikiniformen!" "Smal vår!" "Ny diet - vatten och luft (men var försiktig med vattnet för det kan du bli tjock av)! Du blir ledsen och undernärd men det är det värt!"

Jag läser bloggar. Någon är deprimerad för att hon inte lyckats gå ner ett kilo i veckan (som om kroppen vore nån sorts jävla maskin som man bara kan ställa in på automatisk viktnedgång i precis den takt man vill). Någon käkar Nutrilett istället för mat och är hungrig hela tiden. Någon tittar på sig själv i provrumsspeglar och gråter.

VARFÖR? Vad är det för ideal vi har egentligen? Vad är det som är fel med vårt samhälle när vi känner att vi måste behandla (eller snarare misshandla) oss själva på det här sättet.

Har du storlek 38 på skor, inte fan försöker du väl klämma i dom i en trettisexa! Det leder till smärtor och skavsår. Inte försöker du förminska dina fötter heller, såvida du inte är något så in i bomben korkad att du verkligen tror att det kommer att göra någon nytta. Så varför måste vi plåga våra kroppar på detta sätt?

I vår tänker jag bara köpa kläder som passar på mig. Om det råkar stå BiB på dom skiter jag fullständigt i. Dom butiker som inte har kläder i min storlek får heller inga pengar av mig, så enkelt är det.

För att övergå till något mer glädjande så gick det skitbra att springa igår! Ikväll ska jag till simhallen och se om jag lyckas få fason på den där bröstsimstekniken.