Smal =/= hälsosam

Idag blir det ett långt, lite småseriöst och halvgrinigt inlägg.

Jag läste en artikel i Aftonbladet precis om pommes frites. Tydligen är det en gymterm för personer som är smala som stickor trots att dom stoppar i sig en massa skräpmat. Aftonbladet är för övrigt inte min favorittidning i världen, men just den här artikeln fångade mitt öga litegrann. Tyvärr har jag inte lyckats hitta orginalstudien (den ska vara publicerad i Archives of Internal Medicine) men den går tydligen ut på att dom har kollat på 48 000 pers och kommit fram till att risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar fördubblas för kvinnor om dom äter mycket snabba kolhydrater. Just det var väl inte nån större överraskning. Det som jag gillade med just den här artikeln är att dom särskilt skriver att risken är lika hög vare sig man är tjock eller smal. Det handlar om vad man ÄTER, inte hur man SER UT.

Som tjockis är det lätt att man får bära hela samhällets hälsohysteri. Vi är en EPIDEMI, vi kommer att DÖ I FÖRTID av HJÄRT OCH KÄRLSJUKDOMAR, vi kommer att få DIABETES, vi kommer att få LEDPROBLEM, etc.etc.etc.

TJOCK har blivit synonymt med OHÄLSOSAM.

Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Ta en tjock människa som äter vettigt och tränar regelbundet. Ta en smal människa som tillbringar sin fritid i tvsoffan och lever på kaffe och cigaretter. Vem löper mest risk för ohälsa?

(Och kom inte dragande med den gamla trötta devisen att 'om du tränar och äter rätt blir du smal'. FEL. Om du tränar som en tok och svälter dig kan du tvinga kroppen att bli smal men ärligt talat - såvida du inte är naturligt smal kommer du att ha stora problem att hålla dig kvar där. )

Ni känner väl igen dom där välmenande kommentarerna från vänner och familj. "Lilla vän, ska du inte försöka gå ner lite i vikt? Jag tänker ju bara på din HÄLSA."

Nej nej nej NEJ! Sluta ljug din ljugpotta! Du bryr dig inte det minsta om min hälsa, du tycker bara att det är obehagligt att jag är tjock. Om du VERKLIGEN brydde dig om min hälsa så skulle du ge mig bidrag till träningskläder eller tipsa mig om en riktigt bra och billig kiropraktor eller hålla koll på mig och tala om för mig när det är dags att gå till doktorn och få nytt recept på antidepp (jag är lite dålig på att bedöma det själv nämligen) eller rycka ciggen ur handen på mig om du skulle få syn på mig med en sådan.

Låt mig berätta historien om senaste gången jag tappade en massa kilon.

Såhär var det. Jag hade ett själadödande kundtjänstjobb på jättestort callcenter med omöjliga krav och oförstående chefer. Med andra ord hade jag en tillvaro som gjorde mig sjuk. Till slut spatserade jag till tant doktorn och sa "Hej, jag mår piss, ge mig min medicin." (Jag har haft depressioner förut nämligen och vet att medicinen gör mig normal igen.)

Antidepp har, som ni kanske vet, en del mysko biverkningar. Just den sort jag brukar äta för med sig att jag a.) får skumma tics och ryckningar i händerna och b.)tappar aptiten under de första två-tre veckorna. Det är inte hela världen tycker jag för aptiten kommer tillbaka och ticsen kan jag leva med så länge jag får tillbaka förmågan att skratta.

I alla fall så sa jag upp mig från äckeljobbet och flyttade hem till mor och far för att bli frisk igen. Efter tre veckor på antidepp hade jag gått ner fem kilo, mest av allt för att maten inte smakade någonting alls och jag åt enbart för att hålla mig vid liv. Jag var arbetslös och sysslolös och fördrev tiden med att gå långpromenader flera gånger om dan.

Just då tyckte jag det var jättebra. Jag fick en massa komplimanger för att jag gått ner i vikt och alla tyckte det var jättebra och att jag såg så pigg ut och heja heja och grattis. Sånt är ju alltid kul så jag bestämde mig för att försöka gå ner lite mer och få ännu mer komplimanger. Det funkade och jag tappade en 20 kilo på ett halvår. (Sen fick jag diskbråck och kunde inte röra mig och var trött och hade ont hela tiden och gick upp alltihop igen.)

Nu så här i efterhand har jag börjat ifrågasätta det där en hel massa. Jag började gå ner i vikt för att jag var SJUK. Visst, jag började må bättre under tiden som jag gick ned, men berodde det på att jag gick ned i vikt eller på att jag fick behandling mot min SJUKDOM, en sjukdom som får mig att må dåligt och känna mig värdelös.

Att gå ner i vikt är ingen mirakelkur i sig även om det är många lata läkare som vill få oss att tro det. Tydligen hjälper viktnedgång mot allt - från depression via ledbekymmer till infertilitet. (Inte en tanke på att det kan vara medicinska besvär som faktiskt ligger bakom övervikten. Nej, gör dig av med symptomet så ska du se att sjukdomen går över!)

"Men jag mår faktiskt PSYKISKT dåligt av att vara tjock!" säger nån. Javisst, det är det många som gör. Vi blir tvångsmatade hela dagarna med snedvridna ideal som säger att det är DÅLIGT att vara tjock. Inte fan är det konstigt att folk mår dåligt. Men ärligt talat - mår du så fruktansvärt dåligt så tvivlar jag starkt på att du kommer att må bättre för att du går ner i vikt.

Jepp, jag är tjock. Men du kan ge dig fan på att jag är mer hälsosam än min pinnsmala granne som tar bilen överallt, röker som en skorsten och lever på pizza.