Mat är inte farligt!

Food isn't poison. The Fat Nutritionist

Det stör mig litegrann hur många av oss det är som verkar vara rädda för mat. Vi vill inte hamna i några matfällor. Vi måste se upp med vårt matberoende. Hela livet verkar gå ut på att göra sitt bästa för att undvika den där farliga otäcka maten. Att få i sig några kalorier för mycket är detsamma som enormt misslyckande.

Mat är inte farligt! (Jo förstås, om du skulle råka vara allergisk eller överkänslig mot nåt, eller ha dietrestriktioner på grund av medicinska skäl.) Mat bits inte. Mat gör dig inte sjuk. Mat gör dig mätt och förhoppningsvis glad.

Matberoende förresten? Ha! Visa mig en människa som inte är beroende av mat. Vi behöver mat för att leva.

Det är snarare det sätt vi har fått lära oss att äta på som är ohälsosamt. Sätt dig och tänk efter - när var egentligen första gången i ditt liv som du bestämde dig för att banta?

Jag var elva år gammal. Gick åt helvete förstås eftersom jag tycker att mat är gott och alla bantningsprogram just gick ut på att inte äta. Men ända sedan dess har min syn på mat varit skev. Jag har fått lära mig att mat är något som man måste se upp med. Att det finns 'bra' mat och 'dålig' mat. 'Bra' mat får man äta (men inte för mycket). 'Dålig' mat får man absolut inte stoppa i sig. Jag har fått lära mig hur stor en portion ska vara, hur många gram och deciliter av allt den ska innehålla. Mer än en portion får man absolut inte äta, även om man fortfarande skulle vara hungrig. Om man låter bli att ta efterrätt är man duktig även om man tycker att det är jättegott med glass och varm hjortronsylt.

Idag protesterar jag bestämt mot tanken på att det finns bra och dålig mat. Det finns MAT helt enkelt. Jag kan sträcka mig så långt som att det finns god mat och äcklig mat (fiskbullar till exempel ger mig rysningar och kallsvett...) Men sånt är ju subjektivt.

Det finns så mycket man kan vara rädd för som är betydligt farligare än mat. Säg att cigaretter är farliga till exempel och jag tänker inte protestera. Usla bilförare skrämmer mig en del också. Men chips? Nepp. Man dör inte av att äta chips. Chips är inte dåliga. Jag rekommenderar inte att leva på chips för då lär du ganska snabbt få näringsbrist, men i en varierad diet finns det visst plats för chips när du är sugen på det. Det betyder inte att du 'syndar'. Det betyder inte att du 'fuskar'. Det betyder inte att du 'trillar dit' eller 'går i fällan'. Det betyder helt enkelt att du är sugen på chips och följaktligen äter chips.

Just chips är för övrigt en sån där sak som många är jätterädda för. 'Om jag tar ett så kan jag inte sluta!' är en ganska vanlig fras. Gissa vad? Det går inte att äta hur mycket chips som helst. Det är fysiskt omöjligt att äta så många chips att du spricker. Du kommer aldrig någonsin att lyckas äta dig igenom hela chipshyllan på ICA. För eller senare blir du mätt. Kroppen kommer att säga 'Stopp, nu är det bra. Jag vill inte ha mer chips nu. Lite vatten skulle inte vara så dumt förresten för allt det här saltet har gjort mig ganska törstig.'

(Sen måste jag ju nämna att det finns fall där man faktiskt inte kan sluta äta. Hetsätning kalls det och det är en ätstörning. Den som lider av en ätstörning bör inte hålla på och banta och ha sig, utan istället söka vård och få hjälp att bli frisk. Och med hetsätning menar jag inte att man tar en extra portion till middag för att man tycker att det är gott.)

Jag försöker lära mig att lyssna på min kropp igen efter alla dessa år som jag lyssnat på kostråd och kaloritabeller och bantningstips. Det går inte alla dagar för jag har hunnit med att bli ganska matskadad under dom femton år som jag hållit på att misshandla min kropp med diverse dieter och jojobantande. Men under den här helgen har jag inte skrivit ned en enda kalori. Det känner jag mig stolt över!