Vem bestämmer vad du får äta?

Jag hade en liten uppenbarelse igår. På senaste tiden har jag läst en massa om Intuitive eating, en filosofi som går ut på att lyssna på kroppens egna signaler. Inget bantande, inget kaloriräknande, inga regler för vad du får och inte får äta. Ät när du är hungrig, sluta ät när du är mätt, ät det du är sugen på. Utan tvekan den sundaste filosofin jag någonsin stött på.

Nu är det ju tyvärr så att även om hjärnan vet att något är rätt och riktigt så är det ändå himla svårt att verkligen leva efter det man tror på. Särskilt när man tillbringat femton år av sitt liv med att noja över mat. Jag försöker lära mig och det går, sakta men säkert, men jag ska inte förneka att jag fortfarande står och lusläser näringsinnehåll i affären och räknar kalorier de flesta av veckans dagar.

Nu till uppenbarelsen. För nån månad sen lämnade en kompis kvar en halvflaska vin här efter en fest och enligt 24-timmarsregeln så övergick den i min ägo. Nu var det vitt vin det handlade om och jag är helt igenom en rödvinsmänniska så det har inte blivit av att använda den där flarran. I alla fall bestämde jag mig för att laga en fiskgryta igår kväll för att bli av med den. I grytan skulle det bara vara två dl vin, så det blev ett glas över.

Hade det varit för ett halvår sen så hade jag haft två val beroende på vilket humör jag varit på just den kvällen. Antingen titta på det där vinglaset, snabbt räkna ut hur många kalorier det innehöll, tänka 'Nej, det går ju inte för sig att dricka vin en söndagkväll! Och så blir du tjock!' och raskt hälla bort alltihop. Val två skulle varit att tänka 'Man kan ju inte bara hälla bort vin sådär, det kostar ju pengar. Tänk på dom stackars fattiga barnen i Afrika som inte får nåt vin.' och sen raskt dricka upp alltihop (och naturligtvis få dåligt samvete efteråt p.g.a. att man inte kan dricka vin på en söndagkväll och särskilt inte när det är kalorier i vinet).

Igår började tankebanorna på precis det sättet, nämligen med att överväga kalorierna. Men sen stannade jag faktiskt upp, plockade fram Sunda Förnufts-Jennyh och sa till mig själv, "Nej stopp nu. Vänta litegrann. Känn efter, vill du dricka upp det där vinet?"

Efter en stunds övervägande blev svaret, "Ja, det vill jag."

Och Sunda Förnufts-Jennyh sa, "Toppen! Då får du göra det."

Så jag hällde upp mitt vin (Casillero del Diablo Chardonnay, om någon skulle undra, helt ok vin) och satte mig och väntade på att grytan skulle puttra färdigt och lyckades faktiskt få nästan tusen ord skrivna på ett fanfic som jag skjutit upp jättelänge.

Grytan smakade också mycket bra och när jag ätit upp den var jag mätt och hade ungefär halva vinglaset kvar. Jag diskade och röjde undan och smuttade lite mer vin och sen frågade Sunda Förnufts-Jennyh, "Hur är det, vill du ha resten av det där vinet?"

Och jag kände efter och svarade, "Nej, jag är nog nöjd som det är, men tack ändå."

Så ett halvt glas vin dracks upp utan dåligt samvete för kalorier och den andra halvan hälldes ut i slasken utan dåligt samvete för barnen i Afrika.

Tänk att få äta och dricka utan att ha det minsta lilla dåliga samvete för någonting! Det var något av en kick faktiskt. Jag får äta och dricka precis vad jag vill, när jag vill. Men jag måste inte. Så himla enkelt egentligen.